Igår hade Andrzej Wajdas nya film premiär i Polen. Dagen för premiären hade inte valts slumpmässigt: 17 september 1939 gick de sovjetiska trupperna in i Polen och återbördade områden som hade gått förlorade efter det polsk-sovjetiska kriget 1920.

Wajdas film medföljs i Polen av följande kommentarer: "Detta är historien om polska officerare som hade dödats av NKVD under andra världskriget. Det här är bilden av en tragedi för de kvinnor som inte kände till brottet och vilka väntade på sina makar, fäder, söner och bröder. Detta är ett kompromisslöst avslöjande av lögnen, vilken tvingade polackerna att glömma bort sina hjältar. Det är en film om den outtröttliga kampen för hågkomsten och sanningen, tack vare vilken vi idag kan leva i ett fritt Polen". I reklamtrailers till filmen river sovjetiska soldater sönder den polska statsflaggan, oroliga och upprörda kvinnoansikten skymtar förbi och man visar färska gravar i Smolenskskogen. Filmen diskuteras aktivt: på polska Internet-forum framförs åsikten att denna film inte bör visas i Polen, utan i Ryssland. Samtidigt bör man göra filmvisningen obligatorisk: "för att ryssländare skall känna till sin sanna historia".

Själva Wajda anser, att Katyn-temat är än idag ytterst viktigt. I en intervju sa han att "i Polen finns det praktiskt taget inga familjer som inte blivit berörda av Katyn". För Wajda är Katyn en symbol för det som skedde i Polen efter kriget (huvudpersonerna är anhöriga till de dödade som inte tror på förlusten av sina nära). Det är en symbol, och inte bara för att Stalins Sovjetunionen var ett enda stort brott, utan att även hela efterkrigstidens polska historia ända tills man "återfick friheten" är en enda lång historia full av förräderi och lögn. Enligt honom byggde även de sovjetisk-polska relationerna på lögn. Samtidigt förklarar han att hans film inte är antirysk: enligt hans egna ord skiljer han tydligt på begreppen Stalins repressalier och det ryska folket. Men även om man skulle tro på det, så kommer man i Polen knappast att fördjupa sig i sådana finnyanser.

Det är ingen hemlighet att Katyn sedan länge har förvandlats till ämne Nr. 1 för de polsk-ryska relationerna. Praktiskt taget varje påminnelse om Ryssland framkallar hos polackerna associationer kring de polska officerarnas död under krigsåren. Det är nästan som en betingad reflex. Det går så långt att när man i Polen frågar om vägen så är det fullt möjligt att man kan få sig en lektion om den sovjetiska ockupationen och Stalins brott från polacker som har uppfattat en rysk brytning.

Katynfrågan används även för att spetsa till relationerna mellan de båda länderna, vilket nuförtiden inte är någon sällsynthet. Således hördes under fjolårets "köttskandal" förslag om att flytta Katynmuséet och placera det mittemot den ryska ambassaden: för att medarbetare på vår ambassad åtminstone två gånger om dagen - när de kommer till och går från arbetet - skulle begrunda sitt lands brottsliga natur.

Katyn används aktivt även för internpolitiska ändamål. Om detta vittnar den polske presidenten Lech Kaczinskis besök i Katyn i måndags tillsammans med en regeringsdelegation och artister, som hade spelat huvudrollerna i Wajdas film. Det råder inga tvivel om att detta är ett av tvillingarnas drag inför valet: de tidigarelagda valen till parlamentet kommer att hållas om drygt en månad. I Katynskogen förklarade den polske presidenten, att avrättningen av de polska officerarna utgör ett folkmord. Samtidigt försäkrade han att han anser att dagens Ryssland inte kan stå till svars för Sovjetunionens brott, och la till att "det ligger i vårt intresse att ha bra relationer med Ryssland".

Besöksprogrammet (som inte inkluderade några officiella möten med Rysslands ledning), tidpunkten (årsdagen av "slaget i ryggen"), omnämningen av folkmord (som låter som en refräng i de polska politikernas deklarationer gällande Katyn), samt, dessutom, även allt som Kaczinski-bröderna har sagt och gjort gentemot Ryssland, får oss att tvivla när det gäller den polske presidentens välvilliga avsikter. Uppenbarligen tänker inte den polska ledningen byta sin kurs som handlar om politisering av Katynaffären.

I sanningens namn bör man säga att den moderna polska hysterin med anledning av Katyn värms upp även av den ryska sidan. Självklart inte för att Vladimir Putin vägrar att som sina föregångare publikt bikta sig för det som enligt polackernas mening hände för över 50 år sedan. Det handlar om att det ryska militära huvudåklagarämbetet (GVP) kunde ha haft en mer förståelig och tydligt argumenterad hållning, vilket utan tvivel skulle ha gynnat den här affären.

GVP har fört en undersökning i 14 år (från 1990 till 2004). Dess material utgjordes av 183 band, av vilka 116 blev hemligstämplade, vilket ger polackerna grund att misstänka att den ryska sidan försöker dölja brottet. GVP:s utredare har kommit till slutsatsen att 14 542 polacker hade blivit dömda till avrättning av en särskild "trojka". I GVP:s officiella uttalande sägs det att utredningen "har tillförlitligt klarlagt 1 803 polska krigsfångars död, och att man har fastställt identiteten på 22 av dem". Den polska anklagelsen om folkmord tillbakavisades. Brott från "en rad konkreta högt uppsatta officiella personer inom Sovjetunionen" bedömdes som "överskridande av befogenheter, och brottsutredningen mot dem har blivit nerlagd... i och med de skyldigas frånfälle".

Skillnaden mellan antalet dömda till avrättning och antalet personer vars död blivit "tillförlitligt klarlagd" är iögonfallande. GVP förklarar inte detta faktum, vilket kan tolkas helt olika. GVP:s tystnad och dess ovilja att ge sig in på förklaringar i Katynaffären kan ju tolkas helt annorlunda mot vad man gör i Polen. Det är fullt möjligt att det här är inte ett uttryck för oviljan att avslöja stalinistiska brott, utan ett uttryck för att de ryska myndigheterna inte vill avslöja den ohållbara utredningsprocess och de tidigare gjorda uttalanden, från Michail Gorbatjov och framåt, i vilka den sovjetiska sidan tog på sig hela ansvaret för över 20 tusen polska officerares död. För trots den absoluta visshet som demonstreras av den polska sidan vad gäller Katyn återstår i denna fråga många ouppklarade och kontroversiella moment. Det är idag svårt att säga att man tillförlitligt känner till att det var just personer ur NKVD som var skyldiga till polackernas död.

Det finns idag en tämligen populär version - en förnyad variant av den officiella sovjetiska - att polackerna trots allt hade blivit avrättade av tyskarna hösten 1941. Det är klart att dess främste förespråkare Jurij Muchin och hans arbeten om Katyn ("Katynskij detektiv", "Antirossijskaja podlost") inte har ett helt entydigt rykte. Han är ingen professionell historiker, hans böcker är skrivna på ett språk som ligger långt ifrån den akademiska standarden (han kallar exempelvis de polska officerarna för "stora ondskefulla polska tölpar"; Polen kallar han, som Churchill, för "den europeiska hyenan"; anhängarna av den version som hävdar NKVD:s skuld kallar han för "Goebbelsbrigaden"). Icke desto mindre vore det fel att hålla med om det nedsättande omdöme, som en av perestrojkans ideologer Aleksandr Jakovlev har fällt om Muchin, när han i en intervju i VVS förklarade att "man inte får slösa tid på sådana här småböcker". Muchin ställer mer än relevanta frågor. Det finns även andra undersökningar, liksom ögonvittnesskildringar, vilka inte överensstämmer med GVP:s version. Det finns t.o.m. en förfrågan från en parlamentariker till GVP i vilken ledamot Andrej Savelijev ber huvudåklagaren att förklara GVP:s hållning angående fakta som inte överensstämmer med den officiella versionen. Och sådana är många.

I verkligheten har man fram till idag inte funnit det antal kroppar vilket brukar nämnas av anhängarna till den version som hävdar att polackerna hade blivit avrättade av NKVD. Man har inte grävt upp dem. Den grav nära byn Mednoje i Tver-regionen, som tidigare betraktades som en massgrav för avrättade polacker visade sig vara en massgrav för sovjetiska soldater. Till och med sifforna för antalet döda polska officerare skiljer sig avsevärt. Under krigsåren överlämnade Sikorskis exilregering till Sovjetunionen listor, i vilka det förekom 8 tusen efternamn. Under perestrojkan talades det redan om 24 tusen. Idag - 15 tusen. Det råder inte full klarhet i frågan om användningen vid avrättningarna av tyska vapen och ammunition, samt av papperssnören som inte användes i Sovjetunionen under de åren, och med vilka offrens händer var bundna. Lokalbornas vittnesmål är ytterst motsägelsefulla. Det finns talrika vittnesmål om att man har sett polska officerare i Smolensk i juli 1941, medan ifall NKVD har varit inblandade i deras död borde dessa ha blivit skjutna våren 1940.

Man kan inte annat än att bli förvånad av den begränsade mängd dokument i denna fråga. Chefen för UKGB i Smolensk-regionen Anatolij Sjiverskich talar under 1980-talet om avsaknaden av några som helst arkivdokument. Inte heller nämns polackerna med ett ord i det kända "Smolenskarkivet" - ett arkiv för Smolensk-regionens parti- och statsorgan (där det det bland annat fanns dokument från den regionala NKVD-styrelsen), vilket man inte hann föra ut så att det hamnade i tyskarnas händer och vilket senare fördes över till USA.

Men även huvuddokumenten ur den så kallade "särskilda mappen" eller "det slutna paketet" - Berijas brev, ett utdrag ur Politbyråns protokoll i samband med beslutet om avrättningen av polska krigsfångar och KGB-ordförande Sjelepins brev till Chrusjtjov från 1959 - ser (och här kan man hålla med Ju. Muchin) inte helt seriösa ut. Tvivel angående deras äkthet framförs även av professionella arkivforskare. Med tanke på de misstankar som finns angående äktheten hos det hemliga protokollet till Molotov-Ribbentroppakten, kan liknande tvivel uppkomma även vad gäller de ovan nämnda dokument, vilkas sammanställning uppenbart strider mot den tidens praxis för kansliarbete.

Ett tungt vägande argument från anhängarna till versionen om NKVD:s skuld är vittnesmålen från några av den tidens NKVD-funktionärer. Men t.o.m. de motsäger sig själva i vissa avseenden.

Man kan förstås fortsätta med att inte lägga märke till alla dessa "konstigheter", så som det ryska militära huvudåklagarämbetet gör den senaste tiden. Men samtidigt bör man ha klart för sig, att Katynaffären för länge sedan har blivit en symbol (och inte alls bara för Andrzej Wajda) och ett instrument i den ideologiska och politiska kampen. Snart kan den bli en anledning för att komma med ekonomiska anspråk gentemot Ryssland. Man önskar att man kunde förstå det inom huvudåklagarämbetet, att man kunde avhemlighålla utredningsmaterialen och svara på alla de frågor som finns kring denna affär. Eller kommer åklagarämbetet att även i fortsättningen att spela med i den pågående antiryska kampanjen?

Aleksej Timofejev