Katynmassakern var en massavrättning av polska officerare i Katynskogen i närheten av Smolensk. Som det påstås "upptäcktes" massgravarna i april 1943 av nazisterna och propagandaministern Goebbels iscensatte utgrävningar på platsen. Den polska exilregeringen i London under Sikorskis ledning ställde genast upp på nazisternas propaganda, och trots att man inte deltog i utgrävningarna själva, så skickades medlemmar ur Polska Röda Korset till platsen för observation och deltagande i de tyskledda utgrävningarna.

Efter kriget genomfördes den s.k. Nürnbergrättegången (1946) där bl.a. Katynfrågan togs upp. Men bevisföringen var inte omfattande från varken åklagar- eller försvarssidan - endast tre vittnen från vardera sidan togs in för förhör. Man kunde inte dra några definitiva slutsatser av de presenterade vittnesmålen varför Katynfrågan ströks ur slutomdömet i Nürnberg. Detta faktum har senare kommit att användas som argument av den polsk-tyska versionen för att sovjeternas bevis i Nürnberg hade misslyckats.

I början av 1950-talet, mitt under det pågående kalla kriget, genomfördes i USA en undersökning av Katynfrågan, den s.k. Madden-kommissionen. Amerikanerna hade tillgång till det s.k. Smolenskarkivet (det lokala partiarkivet från Smolenskområdet). I december 1952 fann amerikanerna att sovjeterna och NKVD hade utfört illdådet våren 1940. Anmärkningsvärt nog publicerade inte amerikanerna några bevis. Man kan fråga sig varför. Fanns det några tydliga bevis överhuvudtaget?

1943 deltog en s.k. "internationell teknisk kommission" bestående av 12 läkare och professorer från de tyskockuperade områdena i utgrävningarna i Katyn. 28-30 april 1943 fick de vara med om att observera 9 kroppar. Kommissionens orförande, Ferenc Orsós från Ungern, bedömde hela fallet utifrån en enda kropp! Utifrån denna enda kropp skrev han (och Gerhard Buhtz, den tyske utgrävningsledaren) en rapport som senare signerades av den internationella kommisionens medlemmar. Efter kriget avstod flera av medlemmarna ur denna kommission från sina vittnesmål. Bland dessa var Hajek (från Tjeckoslovakien), Markov (Bulgarien) och även Orsós. Orsós avstod från sina uppgifter 1947 då han bodde i den amerikansk-kontrollerade zonen i Västberlin, varför man inte kan påstå att han har utsatts för sovjetiska påtryckningar.

1968 kom en f.d. polsk Gulagfånge Romuald Swiatek-Horyn till London med ett antal vittnesmål och egen forskning i brittiska arkiv med sig i bagaget. Tanken var att publicera en bok som pekade ut tyskarna som ansvariga för massakern. Swiatek-Horyn hade nämligen under sin Gulagvistelse i Vorkuta och Norilsk (1950-1956) träffat många tyska krigsfångar som hade sett polska krigsfångar i Smolensktrakten så sent som sommaren 1941. Ryska Smolenskbor som satt i Gulag bekräftade dessa historier. Det som fick Swiatek-Horyn att tro på tyskarnas skuld var Wladyslaw Zaks berättelse. Zak, som var en polsk officer från Kraków, satt 1941 i ett läger i närheten av Smolensk, men överfördes till ett fängelse i Moskva bara två veckor innan Tysklands anfall på Sovjetunionen. Zak var övertygad om att han hade undgått de andra polska fångars tragiska öde.

Swiatek-Horyns försök att 1968 publicera sin bok i London möttes med misstro och han blev genast impopulär i de polska exilkretsarna. En förläggare gick med på att ge ut boken ("Inför den Röda tribunalen") men under förutsättning att det kontroveriella kapitlet togs bort.

1988 publicerade så Swiatek-Horyn en andra bok, "The Katyn Forest", i vilken han pekar ut nazisterna som ansvariga för massakern. Swiatek-Horyns arkivforsningar i England (den diplomatiska brevväxlingen mellan Storbritannien och Sovjetunionen) gav tydliga indikationer på att den brittiska regeringen var helt övertygad om sovjeternas oskuld. Även amerikanerna var säkra på samma sak.

14 april 1990 publicerades en TASS-kommunké i vilken det sades att dokument hade hittats som pekade på att det var NKVD som hade begått det här massmordet. Inga bevis presenterades vid det tillfället, och slutsatsen att det var NKVD som hade gjort det drogs efter att man i dokumenten sett att fångarna hade överlämnats till NKVD:s ansvar. Inga direkta bevis för att NKVD hade mördat fångarna presenterades den gången.

1992 var året då Sovjetunionen nyligen hade upplösts. En maktkamp mellan nyliberaler och kommunister pågick för fullt i det nya Ryssland. Den ryska konstitutionsdomstolen tog sig an ett ärende (det s.k. SUKP-målet) där man skulle syna i sömmarna det sovjetiska komunistpartiets tidigare verksamhet. Mellan maj och november 1992 träffades man vid flera tillfällen. I september 1992 fann man plötsligt dokument som sades ha anknyntning till Katynmassakern. Det var det s.k. "hemliga paketet nr. 1" som innehöll bland annat Berijas skrivelse till Politbyrån i vilken arkebusering av fångarna föreslogs, Politbyråns beslut i samma ärende och KGB-chefen Sjelepins skrivelse till Nikita Chrusjtjov från den 3 mars 1959 där Sjelepin föreslår att dokument med anknytning till Katynfallet där 21.857 polacker skulle ha dödats skall förstöras. Frid och fröjd kan det tyckas, och dokumenten presenterades i konstitutionsdomstolen den 14 oktober 1992. Det första försvarssidans advokater reagerade över var datumen i Berijas skrivelse och Politbyråns beslut - 5 mars. Det hade aldrig tidigare förekommit att ärenden hanterats samma dag från notutskick till mötessammankallande i Politbyrån och beslut. Normaltiden var alltid minst 5-6 dagar.

Sjelepins not var också märklig. Den var signerad av honom, men själva skrivelsen (som ju var ett topphemligt dokument) var skriven med en annan handstil. Flera motsägande siffror förekom i dokumentet, och dokumentet mottogs av mottagaren år 1965 (!) - och då var ju som bekant Chrusjtjov redan avsatt från makten sedan ett år tillbaka. Sjelepin begärde att få se originalet till skrivelsen men nekades under förevändning att arkivdokument inte lämnas ut under några som helst omständigheter.

Alla dessa märkligheter i dessa dokument ledde till att Konstitutionsdomstolen valde att inte ta upp Katynfrågan i sitt slutomdöme i november 1992. Kopior av alla dessa dokument överlämnades till den polska staten. Polackerna tittade på dessa och begärde att få tillgång till originalen. Originalen håller fortfarande på att överlämnas av ryssarna.

Apropå Sjelepin, han var nytillträdd som chef för KGB 1959 och signerade papper som presenterades för honom i ren slentrian i tro om att de som presenterade dessa dokument för påskrivning visste vad dessa handlade om. Vad gäller Katynfrågan, så berättade Sjelepin att allt han visste om det var vad han fick veta via tidningar, radio och TV.

1943 fann tyskarna 4 143 kroppar i Katyn. Men man påstod att 10 000-12 000 hade mördats av NKVD. För att förklara de kroppar som fattades i gravarna lanserade senare polackerna en teori som påstod att 6 311 (alt. 6 296) hade mördats i Mednoje utanför Kalinin (nuvarande Tver) och omkring 4 000 utanför Charkov (i Pjatichatki). Vid utgrävningarna i Mednoje 15-25 augusti 1991 fann man endast 243 kroppar. 1994-1995 var man uppe i 297 hittade kroppar. Av dessa hade ett tjugotal blivit skjutna i huvudet. Man fann även föremål och saker som hade tillhört de döda, men dessa saker var nedgrävda i en separat grop vid sidan om gravarna. Utgrävningskommissionens slutsats var att 6 311 polacker hade begravts i Mednoje - trots att man alltså bara hade funnit 243 kroppar.

Andra märkliga detaljer som hör till historien är t.ex. den tyska ammunition som hade hittats i Katyn. Det var tyska kulor av kalibern 7,65 mm (eller 7,65 Geco D). Goebbels var mycket angelägen om att detta inte skulle få komma ut och bli känt för det skulle kunna kompromettera hela den tyska kampanjen mot Sovjet, Stalin och NKVD. Det ska dock tilläggas att kampanjen bar en antijudisk prägel, man ville lyfta fram "judebolsjevikernas" brott och visa upp dem för omvärlden.

Nästa märklighet var de tysktillverkade rep som en del fångars händer var knutna med. Ryssarna hade inte tillgång till sådana rep 1940.

Platsen för massakern var en plats där de sovjetiska pionjärerna hade sina sommarläger 1940 och 1941 (fram till kriget alltså). Valet av en sådan märklig plats anges som ett argument för att det var tyskarna och inte ryssarna som hade utfört massmordet. Dessutom var området kring massgraven (Kozji Gory) en rekreationsplats för lokalborna, dit man ofta gick på utflykter.

En av medlemmarna i den ryska kommissionen som kom fram till ryssarnas skuld på 1990-talet var Oleg Rzjesjevskij. Han vidhåller utåt sett den officiella regeringslinjen om NKVD:s skuld, men på frågor om han som vetenskapsman hyser några som helst tvivel i skuldfrågan svara han "ja". Enligt Rzjesjevskij finns många ouppklarade moment i hela historien.

Tillbaka till det "hemliga paketet nr. 1". Datumet "5 mars" i Berijas skrivelse och Politbyråns beslut förbryllade den ryska konstitutionsdomstolen 1992. Polackena hade hunnit få kopior av dokumenten, men den ryska sidan valde att inte publicera dessa "bevis" fram till 1995. Först då dök de upp i en dokumentsamling. Den här gången fanns det inget datum i Berijas brev!

Dokumentet som publicerades innehåller endast "... mars 1940" där det tre år innan stod "5 mars 1940". En märklighet som man måste förklara! Om dokumentet var äkta fanns ju ingen anledning att manipulera med det, som man nu bevisligen hade gjort. Detta i sig kastar en skugga av tvivel över om detta dokument verkligen är äkta. Och vilken av versionerna var i så fall äkta, det från 1992 eller det från 1995? (Polackernas kopior ska vi inte ens prata om i sammanhanget.) Efter en noggrann undersökning av andra liknande dokument fann man senare att Berijas skrivelse egentligen hade utfärdats den 29 februari, men i själva dokumentet står det alltså "...mars 1940"!

Man ska också komma ihåg det politiska läget 1990, året då TASS publicerade sin kommuniké. Detta år var 50 år sedan Katynmassakern hade ägt rum (om man utgår från att det var NKVD som hade utfört det 1940), detta år var Sovjet dessutom beroende av omfattande lån, från framför allt Tyskland. Avslöjandet (utan några som helst bindande bevis) kom under denna tid.

1992 var läget också sådant att nyliberaler slogs om makten med kommunisterna i det nya Ryssland, medan Polen sneglade åt väst och NATO. Att i det läget presentera för polackerna behagliga dokument skulle kunnat tjäna två syften - få polackerna att avstå från inträde i NATO och att vinna maktkampen mot de ryska kommunisterna och därmed befästa de nyliberalas maktställning.