I förra veckan organiserade samfundet "Memorial" filmvisningar av "Katyń" i huvudstadens litterära hus och på biograferna. Efter det inleddes inom de liberala massmedierna en hysterisk kampanj kring nödvändigheten av en allmänrysk bikt för de, av Stalins satraper oskyldigt dödade, polska krigsfångarna.

En viss Nikita Sokolov, som presenterar sig som historiker, anser att bikten bör ledas personligen av den helige patriarken Aleksij II. I samma anda agerar den "rättsförsvarande" Natalija Gorbanevskaja, som anser att utan bikt kan inte Ryssland längre fortsätta att existera.

Propagandisterna av Wajdas opus är ytterst oroliga för att filmen inte släpps ut i det stora omloppet av uthyrd film. Inte av censurskäl - filmuthyrarna av "art house"-filmer ser helt enkelt inte någon kommerisiell potential i "Katyń". Men det betyder inte att man undanhåller Wajdas film från de ryska filmtittarna.

Den kommer ut på video, men är redan nu tillgänglig i piratformatet, samt inom lokala intenet-nätverk. Och många av dem som redan sett filmen är inte alls imponerade av det primitivt gjorda rusofobiska verket.

Den polske regissörens skapelse är primitiv som ett par zloty. De monsterliknande icke-människor från Stalins NKVD plågar och dödar polska krigsfångar vilka, som om de vore handplockade, var och en är förkroppsligade änglar. Med sina djuriska handlingar lämnar självklart de sovjetiska satraperna de tyska dito långt bakom sig. De senare, visar det sig, stod till och med för kostnadsfria leveranser av urnor med de dödas aska till de polska änkorna.

Den enda ljusa gestalten är den sovjetiske officeren, spelad av Sergej Garmasj, som räddar en polsk familj undan döden. Men Wajda låter förstå att detta är ett mikakulöst undantag från regeln. "Katyńs" moral är sådan: den europeiska historien har inte känt till något liknande som de djuriska sovjetiska militärerna. Och Ryssland måste bikta sig om och om igen för deras "monstruösa brott".

De som har intresserat sig för frågor som psykologisk kamp med hjälp av filmkonsten borde utan svårighet märka att Wajdas "Katyń" är gjord efter den goebbelska propagandans mallar, vilken förresten redan 1943 började sprida versionen om Sovjetunionens skuld kring massavrättningen av polska krigsfångar i Katyn.

Kärnan av propagandan består inte av de ökända orden som vissa liberala "professionella" som Jevgenij Albats envist tillskriver Goebbels: "Ju större lögn, desto mer benägen blir man att tro på den". I själva verket sades dessa ord av Hitler i "Mein Kampf", och i sin helhet lyder de så här: "Ju större lögn, desto mer benägen blir man att tro på den - sådan är huvudprincipen för europeiska tryckta media".

Vad gäller de sanna principerna för den goebbelska propagandan, så hänvisar vi de intresserade till de engelska historikernas kollektiva verk "Kriget som vanns av Hitler". Det har givits i Ryssland och innehåller en ingående analys av orsakerna till effektiviteten hos Tredje Rikets propagandamaskin med dess satsning på filmkonsten.

De raffinerade mekanismerna som kombinerar noggrant valda fakta med nödvändig fiction, användningen av känslomässig påverkan över en förnuftig bedömning av informationen - allt det här har studerats aktivt efter kriget både i USA och i Sovjetunionen och användes i den ideologiska kampen under "kalla kriget". Och det används fortfarande, vilket Wajdas film är ett exempel på.

Själve pan Wajda uppförde sig i Moskva som någon sorts messias, men blev rädd för fritt umgänge med pressen. Till hans press-konferens kallade man endast "de rätta" journalisterna ur den "liberala" skolan, samt kvinnliga filmkritiker med näsdukar under ögonen. "Moskva måste omedelbart offentliggöra alla kvarvarande dokument i Katynfrågan", - förklarade Wajda. Och i det har han rätt. Och, framförallt, det skulle inte skada om man redde ut de bakomliggande orsakerna kring de sensationella "avslöjandena", vilka offentliggjordes hos oss i denna fråga för sexton år sedan.

Ett av argumenten bland de som anser Katyntragedin vara uteslutande ett brott begånget av Stalins NKVD, är att själva den ryska sidan har officiellt erkänt detta faktum i början av 90-talet. Det var just då som den superhemliga mappen, som man på sovjettiden förvarade nästintill i kärnvapenväskan, plötsligt dök upp. Och de dokument som man påstår sig ha funnit däri vittnar entydligt om att beslutet om avrättningen av polska krigsfångar fattades av Stalin personligen på inrådan av, som ni själva förstår, Berija. Men under de senaste åren framkallar äktheten hos dessa sensationella "dokument" stora tvivel.

Försöken till lösning av Katynaffären inleddes hos oss under överinsyn av sådana vidriga personer som Michail Gorbatjov och Aleksandr Jakovlev. Efter Sovjetunionens sönderfall togs fallet över av personer ur den dåvarande Jeltsin-omgivningen och betjänter ur kretsen av liberala historiker. Deras slutsatser var entydiga - Goebbels visade sig ha rätt och Katyntragedin ligger helt och hållet på den stalinistiska regimens samvete.

Men i dessa slutsatser fanns det så mycket outtalat och motsägelsefullt, att oberoende historiker har ifrågasatt denna version. Den kände historikern och publicisten Jurij Muchin lade fram frågornas kvintessens i sin bok "Katynskij detektiv" ("Katyndetektiven"). Våra "wajdor" lade helt enkelt inte märke till boken. På samma sätt som man ingnorerade den franske historikern Alain Decaux (som var en av de största diplomaterna under de Gaulle-tiden) och hans "Katyn: Stalin eller Hitler?", i vilken han lade fram en underbyggd version om att det i Katyn kan ligga begravda offer både för stalinismen och nazismen.

Katyntragedin är så invecklad och finkänslig, att den måste utredas och åter utredas. Faktum är att många av de dokument ur det ökända "paketet nr. 1", vilka publicerades för första gången i det underliga endagsmagasinet "Vojennyje archivy Rossii" ("Rysslands militära arkiv"), ser ut som uppenbara förfalskningar. Dessutom överlämnades detta "paket" till Jeltsin av Gorbatjov personligen vid hans avgång från posten som Sovjetunionens president.

Eftersom Gorbatjov inte gillar att uttala sig om de mest pikanta moment i sin politiska karriär, återstår endast gissningar om hur det ökända paketet kunde hamna i hans presidentarkiv.

Och det finns åtskilliga frågor angående dokumenten i mappen. Till exempel Lavrentij Berijas skrivelse med nummer 794/b till sammanträdet för politbyrån vid VKP(b):s (d.v.s. kommunistpartiets) centralkommitté, där de polska krigsfångarnas öde påstås ha avgjorts, som vid publiceringen av första kopian var daterad 5 mars 1940. Det vill säga samma dag som själva sammanträdet. Men liknande skrivelser kunde inte tillverkas så här snabbt.

Vid nästa publicering visade sig datumet i Berijas skrivelse vara... utraderat! Efter allmänhetens frågor förklarade historikerna från den officiella kommissionen för "Katynaffären", att Berijas skrivelse var daterad 3 mars. Och de ljög igen! Man fann en liknande skrivelse i ett annat ärende från den 2 mars, men med numreringen 810/b. Det ser ut som att ett senare dokument har fått en tidigare numrering. Kanske skulle Rudolf Pichoja idag kunna förklara denna miss?

Vi överlåter dessa nyanser åt dem, som genom sin tjänst borde ha det som sin plikt att dubbelkolla aktiviteterna hos vissa av våra officiella personer och "historiker" i början av 90-talet. Låt oss anta att det stalinistiska NKVD:s inblandning i massavrättningen av polska krigsfångar och internerade ändå är bevisad. Men har pan Wajda i så fall rätt att så pass energiskt försöka tvinga oss till en allmän bikt, utan att lägga märke till "roliga" episoder i sitt eget lands nyaste historia?

Varför kan inte Wajda göra en film om den monstruösa utbredningen av antisemitismen som ägde rum i Polen efter Joszef Pilsudskis död 1935? Och uppmana polackerna till bikt för att de då hade givit sitt stöd åt en sådan monstruös antisemit som premiärminister Edward Rydz-Smigly, som främjade främlingsfientlighet och nationalism i den polska armén?

Varför kan inte Wajda komma ihåg och uppmana polackerna till att bikta sig för de tiotusentals rödgardister, vilka hade fått sätta livet till i polska koncentrationsläger 1919-22? Idag är det svårt att ge en bedömning av den sovjetiska anstormningen mot Warszawa under de åren, bakom vilken låg en brinnande önskan att underblåsa världsrevolutionens brand i Europa. Men man bör bli påmind om att det var tack vare revolutionshändelserna i Ryssland som Polen återfick sin stat.

9 september 1921 överlämnade folkkommissarien för utrikesaffärer Tjitjerin en protest till den polska regeringen i samband med att man i koncentrationslägren tagit död på 60 tusen (!) sovjetiska fångar. Moderna forskare höjer denna siffra upp till 83,5 tusen. Inte avrättade, utan sådana som man hade tagit död på - genom plågsam behandling och svält. Dessa fakta är dessutom historiskt bevisade, till skillnad från den inte helt uppklarade Katynhistorien. Och efter det har Wajda och hans kuratorer nog med samvete att komma till Ryssland och här iscensätta en amoralisk show med illa dolda motiv!

Förresten, det var svårt att vänta sig något annat av Wajda. Sina bästa filmer, som räknas som filmkonstens kulturskatter, sådana som exempelvis "Popiól i diament" ("Aska och diamanter"), "Kanal" ("Medan döden väntar") och "Wszystko na sprzedaz" ("Allt till salu" - en mycket självkritisk titel) skapade han i det socialistiska Polen. Efter den undermåliga propagandafilmen om Lech Walesa "Järnmannen" blev det tydligt att pan Wajda inte har någonting emot att mot rejälla ersättningar och Cannes-priser bli en förtjänstfull arbetare inom den politiska agitationspropagandan av västlig typ. Men sanningen att säga, det har inte bringat honom några konstnärliga framgångar.

Den sanna polska filmkonsten har börjat associeras inte så mycket med honom, som med sådana mästare inom filosofisk film som Krzysztof Zanussi och den förtida bortgångne Krzysztof Kieslowski, vars "Dekalogen" är enligt vår mening värd alla Wajdas filmer sammantagna. Och vilken borde ses av våra självutnämnda "rättsförsvarare" - "Katyns" propagandister, för att det hos dem skulle vakna en känsla av måttfullhet, och kanske även samvete.

Andrej Sjtjerbakov, Pravda.ru, 27 mars 2008