I dagarna kom från USA nyheten: Andrzej Wajdas spelfilm "Katyń" har blivit nominerad till den amerikanska filmakademins Oscar-pris. Enligt filmskaparen är filmens syfte inte bara att visa avrättningen av polska officerare i Katyn, utan även "historiska och politiska aspekter av sanning och lögn kring ett av 1900-talet största brott".

Man saknar ord, under 1940-talet begicks det vid Smolensk ett monstruöst illdåd. Men är det verkligen så att ansvaret för denna tragedi ligger på Sovjetunionens ledare, som det påstås i pan Wajdas nya verk?

Uppenbara orimligheter

Till att börja med påminner jag läsaren vissa fakta.

1 september 1939 gick den tyska armén in i Polen. Efter några få dagar led den polska armén ett förkrossande nederlag, medan Rzezcpospolitas regering flydde från Warszawa. 17 september gick de sovjetiska enheterna in i västra Vitryssland och västra Ukraina, områden som hade tillhört en stat som numera praktiskt taget hade upphört att existera.

Mellan 17 september och 2 oktober gav sig 452 536 värnpliktiga ur den polska armén till fånga till Röda arméns enheter, av vilka 18 789 var officerare. Alla lägre befäl, som var födda i områden som hade intagits av Röda armén, släpptes hem, medan övriga polacker blev kvar i krigsfångeläger.

Det hade gått över tre år. Tredje riket hade tillsammans med sina satellitstater anfallit Sovjetunionen. Wehrmachts och de allierade staters divisioner som till en början hade intagit enorma områden i Sovjetunionen började rulla tillbaka. Och då, våren 1943, förklarade plötsligt tyskarna att de i Katynskogen hade funnit gravar med de polska officerarna, vilka hade blivit skjutna av NKVD 1940.

23 september 1943 befriades Smolensk av den Röda armén, och redan den 5 november arbetade i Katyn en sovjetisk kommission under ledning av akademiker Nikolaj Burdenko. Den förberedde ett öppet meddelande samt ett helt hemligt intyg för landets ledning. I båda dokument pekade man på tyskarnas absoluta skuld kring de polska officerarnas död. Efter 1945 blev dock Katynaffären de västliga propagandisternas favoritämne.

Men den 2 augusti 1993 erkände en expertkommission från det ryska militära huvudåklagarämbetet att de polska officerarna hade dödats av underordnade till Lavrentij Berija 1940, och inte av tyskarna 1941. Trots det hyste en rad inhemska historiker allvarliga tvivel angående den sistnämnda kommissionens slutsatser. Till det fanns dessutom tungt vägande skäl.

Man känner till att redan 1943 instruerade det nazistiska Tysklands propagandaminister doktor Josef Goebbels sina underordnade som deltog vid utgrävningarna av polackernas lik i Katyn: "En del av vårt folk måste vara på plats tidigare, så att man till Röda Korsets ankomst hinner förbereda allt och för att man vid utgrävningarna inte skall stöta på föremål, som inte motsvarar vår linje".

Expertundersökningen av texterna i de sovjetiska dokument från 1940, som hade presenterats som äkta av kommissionen från 1993 , avslöjade en hel rad pärlor av typen "till den 23:e självständiga skytteinfanterikåren...", "t.o.m. innan man hade funnit NKVD:s dokumentkorpus..." och så vidare. Man förstår att det här är översättningar av några utländska "förstahandskällor".

Ursprungligen, 1943, påstod tyskarna att polackerna hade blivit dödade med ryska vapen. Men representanter för det Polska Röda Korset (PRK) som hade transporterats till Katyn såg endast kulor och hylsor av tyskt fabrikat. PRK:s kommissionsordförande Wodzinski skrev: "... alla kulsår hade åstadkommits med en pistol som använde ammunition av fabriksmärket "Geco 7,65D"... i nästan 20 procent av fallen var offrens händer bundna bakom ryggen med flätat snöre".

Senare fann Burdenkokommissionen även kulor och hylsor från pistoler med kalibern 6,35, 7,65 och 9,0 mm. Samma ammunition har man funnit vid utgrävningarna under 1990-talet.

I olika publikationer, som börjar med de tyska redogörelserna från 1943, publicerades fotografier av ammunition som man hade funnit i Katynskogen. Och inte vilken ammunition som helst, utan just tysk.

Således, båda sidor är eniga om en sak - man har inte lyckats gräva fram någon enda sovjetisk ammunition från platsen för polackernas avrättning! Jag noterar att fram till 1940 var Röda armén och NKVD-trupperna beväpnade med "Nagant"-revolvrar med kalibern 7,62 mm, TT-pistoler med kalibern 7,62 mm, samt - i liten mängd - mauserpistoler med kalibern 7,63 mm. Dessutom var 7,62 mm-patronen till TT-pistolen en kopia av 7,63 mm-patronen till mauserpistolen. Så det är omöjligt att förväxla patronerna.

Inte nog med det, de polska krigsfångarnas händer var bundna med en typ av snöre, som inte tillverkades i Sovjetunionen fram till 1941. Det återstår för oss att anta att att de smarta Tjeka-medarbetarna, som tydligen klokt nog hade förutsett ett krig mellan Sovjetunionen och Tyskland inom en snart framtid och en ockupation av sovjetisk mark (även om en sådan "profetia" obönhörligen skulle leda till högsta straff), hade med flit importerat pistoler och snören från Tredje Riket för att vilseleda världsopinionen.

Förutom i Katyn hade några hundra polska officerare blivit skjutna vid Charkov och i närheten av Mednoje. Efter 1991 har man grävt upp även många gravar av sovjetiska medborgare som har blivit avrättade av NKVD:s medarbetare. Det verkar som om det skulle räcka att jämföra resterna av ryssar och polacker som hade dött på andra platser med de i Katyn för att fastställa mördarnas "handstil". Detta är kriminalistikens grunder. Men av någon anledning genomfördes inte utredningen på det sättet.

Ja, det är sant att hundratusentals personer hade utsatts för repressalier i Sovjetunionen. Men för dessa personer skapade man brottsmålsakter, man dömde ut domar, låt vara orättvisa sådana. Och för de polska officerarna som slutade sina liv nära Mednoje, Charkov o.s.v. hade alla dokument registrerats. Vem hindrade NKVD:s medarbetare, som 1937-1940 hade framställt en enorm mängd "avrättnings"-ärenden, från att att registrera desamma för 4-12 tusen "Katyn"-polacker?

Slutligen, NKVD:s bödlar hade en sedan länge beprövad avrättningsmetod (hoppas läsarna förlåter mig för denna kusliga detalj) - ett skott från en "Nagant" nerifrån och upp genom den 1:a halskotan. De tyska Einsatztrupperna däremot sköt från sina armévapen i nacken på sina offer. Vid undersökningen av skallarna som man hade funnit vid Charkov och Mednoje fann man att över 40% av dem hade blivit skjutna i huvudet och 60% i nacken, och alla var skjutna med "Nagant"-pistoler. I Katyn däremot var 98,5% skjutna i huvudet och 1,5% i nacken, och alla var skjutna med vapen av tyskt fabrikat.

Björnidets offer

En annan sak som gör en fundersam: inför utgrävningarna under 1990-talet utfärdade vårt militära huvudåklagarämbete ett totalförbud mot några som helst öppnanden eller utgrävningar av sovjetiska massgravar som låg i närheten av de polska, och sådana har man räknat till inte mindre än 55. Vid ett tillfälle satte polackerna igång med att gräva upp en av dessa efter att av misstag ha tagit den för en polsk, men så fort misstaget uppdagades fick de order att omedelbart gräva ner allting, utan att genomföra någon undersökning. Exakt likadant betedde sig tyskarna 1943. De visade för PRK en rad gravar, med krävde att de inte skulle röra någonting bredvid. Varför?

En grupp inhemska historiker fann i juni 2004 i arkiven tidigare okända dokument från 1940-talet, vilka bekräftar det faktum att det väster om Smolensk hade funnits tre så kallade "läger för särskilda ändamål" i vilka man höll polska värnpliktiga och statstjänstemän, vilka hade transporterats över dit i april-maj 1940 från tre sovjetiska NKVD-läger för krigsfångar.

Man kom fram till att dessa "läger för särskilda ändamål" inte på något sätt hade varit krigsfångeläger under 1940-1941, utan var s.k. territoriella produktionsstrukturenheter vid Vjazmas arbetsläger vid sovjetiska NKVD (Vjazemlag), så kallade "alfalt- och betongområden".

NKVD:s Vjazemlag ägnade sig mellan 1936-1941 åt att bygga den nya bilvägen Moskva-Minsk. I slutet av 1939 ingick i Vjazemlags arbetsläger 11 "asfalt- och betongområden" (ABO).

Polska officerare som var krigsfångar, vilka efter beslut av det särskilda rådet vid det sovjetiska folkkommissariatet för inrikesärenden våren 1940 hade blivit dömda till mellan 3 och 8 år i arbetsläger efter en förenklad juridisk procedur, som hade förutsetts genom ett beslut från centralkommitténs vid VKP(b) politbyrå Nr. P13/144-OP från den 5 mars 1940, hölls från början av april 1940 i tre följande lägeravdelningar vid Vjazemlag:

Kuprinskij ABO Nr. 10 (1940 - Kuprinskij ABO Nr. 9), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 1-ON eller Tisjinskij-lägret;

Smolenskij ABO Nr. 9 (1940 - Smolenskij ABO Nr. 10), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 2-ON eller Katynskij-lägret;

Krasninskij ABO Nr. 11 (1940 - Krasninskij ABO Nr. 8), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 3-ON eller Krasninskij-lägret.

Huvuddelen av den polska kontingenten i de ovannämnda "asfalt- och betongområdena" utgjordes av tidigare polska krigsfångar från Kozelsk-, Starobelsk- och Ostasjkovlägret (som var särskilda läger vid den sovjetiska NKVD-styrelsen för frågor gällande krigsfångar), vilka hade blivit dömda i mars-april 1940.

Enligt uppgifter från numera öppna arkivkällor uppgick det totala antalet polacker i de tre angivna lägeravdelningarna vid Vjazemlag, enligt uppgifter för den 26 juni 1941, till omkring 8 000 personer. Ett visst antal dömda polska krigsfångar (upp till några tusen personer) kunde antagligen ha hållits efter mars 1941 i nio så kallade "separata läger- (virkesproduktions-)punkter" vid Vjazemlag. Den största av de tre lägren för särskilda ändamål var Krasninskij ABO Nr. 11 (läger Nr. 3-ON). I den hölls över 3 000 polska krigsfångar.

Vid den sovjetiska arméns reträtt lyckades man inte evakuera majoriteten av dessa polacker. Det uppstår en självklar fråga: vart tog de då vägen?

I närheten av Katynskogen, på Dneprs högra strand, i Krasnyj Bor, finns rester efter Hitlers enorma bunker "Björnidet". Det är i praktiken en liten stad som ligger på 27 meters djup. Ingången till den är för närvarande igenmurad med betong, och alla material om den är hemligstämplade. Det är inte känt vad som blev av med alla de människor som byggde bunkern. En rad forskare, bland dem Eduard Repin, antar att omkring 37 tusen byggare av Führerns underjordiska residens hade blivit dödade av tyskarna i Gnjozdovo-området. På samma sätt som man hade dödat de sovjetiska krigsfångarna som uppförde Hitlers kommandopunkt vid Vinnitsa i Ukraina.

Det är inte uteslutet att i uppförandet av "idet" deltog även polacker som senare hade blivit dödade i Katynskogen.

I artikeln har använts material från sajten

http://katynbooks.narod.ru