KATYN PÅ GOEBBELS' VIS.

2005 firade hela världen 60-årsdagen av segern mot fascismen, i vilken Sovjetunionen hade spelat en avgörande roll. Ett tecken på erkännande av detta var, bland annat, deltagande från världens mest framstående ledare i paraden den 9 maj.

Men i fyra länder - våra numera oberoende baltiska republikerna och det en gång broderliga Polen firades denna allmänmänskliga högtid på ett säreget sätt: genom firandet av överlevande SS-män och en högljudd antisovjetisk kampanj. Anledningen till det i Polen var, för vilken gång i ordningen, Katyn.

"Katynfallet" hade under flera årtionden betraktats som fullständigt klart. Berättelserna om "bolsjevikernas illdåd" som hade blåsts upp 1943 av Goebbels propaganda togs överallt emot som de förtjänade - som en falsifikation och en illvilligt uttänkt och genomförd fascistisk provokation. De enda som stödde den var den "polska marionettregeringen" som befann sig i England.

Den sovjetiska kommissionens redogörelse om undersökningen kring fascisternas brott på sovjetisk mark som leddes av presidenten för Akademin för de medicinska vetenskaperna, Burdenko, bringade fullständig klarhet i frågan. Operationen, som syftade till att utplåna de i sovjetisk fångenskap varande polska fångarna utfördes av tyskarna själva, för att sedan tillskriva det det sovjetiska NKVD. Denna slutsats har ingen ens försökt att vederlägga så länge Sovjetunionen existerade och vittnena till brotten i Katyn ännu var i livet.

Men efter Gorbatjovs makttillträde och den påföljande förstörelsen av Sovjetunionen blåste först de polska och sedan våra inhemska antikommunisterna upp Katynprovokationen till universella proportioner. Alla sovjetiska slutsater blev kastade åt sidan, medan Goebbels alla slutsatser förkunnades vara sanningsenliga. Ryska presidenter framförde till och med ursäkter inför de polska, och stödde på detta sätt Goebbels, vilket denne inte ens hade kunnat drömma om. Deras huvuden kom inte ens på det enklaste motargumentet - att först kräva att de polska panerna skulle bikta sig och sedan be om ursäkt för att ha utplånat tiotusentals (40 - 80 tusen enligt olika källor) sovjetiska krigsfångar 1920-1921. Hur det än må vara, men ursäkten framfördes och brottsutredningen i Katynfallet avbröts på grund av de anklagades frånfälle.

Under den polske presidenten Kwasniewskis officiella visit i Ryssland 2004 förklarade Putin att man till den polska sidan i framtiden skulle överlämna alla material i det här fallet.

Som synes hade Rysslands svurna vänner inget mer att önska. Men icke, där bestämdes det om att en oberoende utredning av omständigheterna kring Katynfallet skulle inledas av Institutet för nationellt minne i Warszaza. Kännetecknande nog, som svar på detta ovänskapliga politiska steg mot den Ryska Federationen använde inte ryska UD sina diplomatiska kanaler för att lämna någon officiell protest i samband med denna demonstrativa brist på respekt för resultaten av den ryska utredningen.

Hur ska man bedöma detta agerande från Polen? För ett klargörande vände sig redaktionen till representanten i den statliga duman Viktor Ivanovitj Iljuchin. I sin tidigare egenskap av chef för styrelsen i Sovjetunionens åklagarämbete, har han haft att göra med utredningen av Katynfallet.

- Allt är solklart här. Så som de nuvarande ryska makthavarna vill reducera den stora sovjetiska historian till repressioner, så vill man även i Polen, genom spekulationer kring Katyntragedin, skingra det tacksamma minnet hos sitt folk, som har räddats av Sovjetunionen undan en fysisk utplåning.

Vederläggningen av den sovjetiska kommissionens slutsatser från 1944 kan endast göras av en domstol. Men vi har inte haft något domstolsbeslut i denna fråga, och den är knappast heller möjlig. Följaktigen, de tunga anklagelserna riktade mot Sovjetunionen i samband med arkebuseringarna av polackerna i Katyn, är inget annat än egna åsikter inom de antisovjetiska och antiryska kretsarna.

De enda dokument, på vilka de stödjer sig, är de under Gorbatjov-tiden "plötsligt funna" Berijas skrivelse och två beslut i VKP(b):s (d.v.s. kommunistpartiets) centralkommitté från den 5 mars 1940 om likvidering av de i fångenskap och läger varande tidigare polska officerare, tjänstemän, poliser, spioner, gendarmer och fångvaktare.

Om autenticiteten hos dessa dokument har det framförts tvivel. Forskare har pekat på en rad små detaljer i deras utformning, som hade varit omöjliga i dokument som passerade centralkommitténs allmänna avdelning.

Författaren V. Zjuchraj, som är doktor inom de historiska vetenskaperna, pekar på att tillverkningen och spridningen av falska dokument av detta slag ingår i det engelska spionagets metodik. Där arbetar utmärkta specialister, utrustade med den mest fulländade tekniken. Han tror att dessa dokument hade placerats i partiarkiven av utländsk agentur under tiden för den oreda som rådde efter Stalins död.

En mångtydig detalj. Under alla föregående år hade Katyndokumenten förvarats i den särskilda sektorn för centralkommitténs allmänna avdelning, i ett slutet paket. Det hade öppnats endast två gånger - av Andropov och Gorbatjov, efter vilket det förslöts igen. Och så dyker det upp en amerikansk korrespondent från "Washington Post" hos V.I. Boldin, Boldin som redan innan Jeltsin hade ansvarat för den allmänna avdelningen och som hade sålt de hemliga arkiven till USA, och presenterar desamma dokument i den här frågan. Han kunde endast ha fått dem från deras tillverkare.

- Endast seriös expertis kan bekräfta eller vederlägga tvivel av detta slag. Tyvärr gör inte de officiella ryska organen några som helst försök att vederlägga de polska anklagelserna.

Men låt oss betrakta frågan i sak.

För de frihetsberövade personerna gällde i Sovjetunionen en och samma princip: de skulle genom arbete sona sina brott. Man sköt endast dem, som hade fått en motsvarande dom. Det förekom inga massavrättningar i landet efter inbördeskriget. Om man tar det av Jakovlevs rehabiliteringskommission publicerade antalet skjutna under hela Sovjettiden, omkring 800 tusen personer, och delar med de 75 år som landet existerade, så får vi lite drygt 10 tusen personer per år. Medan här, om man skall tro de moderna versifikatorerna av Katynfallet, rör det sig om fler än 20 tusen samtidigt. Det ät svårt att tro på det.

Och varför skulle man skjuta dem? I fångenskap utgjorde inte fångarna någon fara, de användes vid byggandet av för landets försvar viktiga objekt - motorvägar i västlig riktning och flygplatser. De tre "läger för särskilda ändamål", som har angivits i "Intyget om preliminära resultat av undersökningen av det så kallade Katynfallet", vilket hade sammaställts av den "Extrainsatta statliga kommissionen för fastsställandet och utredningen av de tysk-fascistiska ockupanternas illdåd", var alla strukturella produktionsenheter ur Vjazmas arbetsläger under det sovjetiska NKVD, så kallade "asfalt-och-betongområden" (ABO).

Det var läger med ett särskilt bevaknings- och fångförvaringssystem, som skiljde sig från andra liknande arbetsläger genom sina villkor rörande fångarnas arbetetsanvändning, samt med ett särskilt system för planering och redovisning av resultaten av deras produktionsaktiviteter.

Vjazmas arbetsläger (Vjazemlag) vid det sovjetiska NKVD höll mellan 1936 och 1941 på med byggandet av bilmotorvägen Moskva - Minsk. 24 mars 1941, efter det gemensamma beslutet från VKP(b):s centralkommitté och de sovjetiska folkkommisariatens råd (SNK SSSR) om byggandet av fältflygplatser för det sovjetiska flygvapnets behov, stoppades tillfälligt byggandet av bilmotorvägen Moskva - Minsk, medan NKVD:s Vjazemlag omorienterades mot byggandet av flygplatser i Västra Vitryssland i områden tillhörande Västra särskilda militärdistriktet. Nio vanliga lägeravdelningar ur Vjazemlag, där man höll dömda sovjetiska medborgare, förflyttades i april-maj 1941 närmare Sovjets västgräns till platserna för byggandet av fältflygplatser. Medborgare ur det f.d. Polen stannade kvar på sina tidigare platser, 25-45 kilometer väster om Smolensk.

De före detta polska värnpliktiga från tre särskilda NKVD-läger, som genom beslut från det särskilda rådet vid det sovjetiska fokkommissariatet för inrikesärenden "i särskild ordning" hade dömts våren 1940 till arbeten i arbetsläger på mellan 3 och 8 år, hölls 1940-1941 i tre lägeravdelningar under Vjazemlag: Kuprinsk, Smolensk och Krasninskoje. Fångarna från dessa läger byggde motorvägen Moskva - Minsk på sträckan från 392:a till 171:a kilometern.

Förutom krigsfångarna höll man i samma läger över 500 enligt "den förenklade" proceduren dömda f.d. polska värnpliktiga som hade internerats i Lettland och Litauen och som hade överlämnats till Sovjetunionen i juli-augusti 1940. Tillsammans med dem fanns även ett betydande antal dömda polska civilpersoner, bland annat präster. Den tidigare chefen för Kuprinsk-lägret statssäkerhetsmajoren V.M. Vetosjnikov uppger i sitt vittnesmål inför Burdenkokommissionen följande siffror över antalet polska fångar i "lägren för särskilda andamål" (siffrorna gäller juni till början av 1941): där fanns inte mindre än 7,5-8 tusen personer. Jag ser ingen logik i och nödvändighet kring varför man 1940 skulle avrätta dessa människor. Och vem skulle nu bygga motorvägen? Men jag vet att vissa fångar, som enligt utredningsmaterialen blivit dömda för väpnad kamp mot Röda armén, mord på soldater och officerare ur Röda armén, samt sabotageverksamhet, hade blivit skjutna. Vårt land hade många svurna fiender bland den polska szlachtan. Jag vill påminna om att omkring 100 tusen polacker krigade mot oss inom Wehrmachts led.

- Professor P.I Kosolapov har en skrivelse från Berija adresserad till Stalin, som innehåller ett förslag om att bilda polska enheter i Sovjetunionen. I den talas det även om att man i dessa enheter skall använda de tillfångatagna polska officerarna. Skrivelsen är från 1940.

- Polska enheter skapades verkligen, men under 1942. De deltog i befrielsen av Polen.

Men 1940 höll man hos oss på med att skapa polska enheter under general Anders kommando, Sovjetunionen skickade dem via Iran till engelsmännen.

Som ni ser, allt det här går inte ihop med den goebbelsk-polska versionen av det som hände i Katyn. Samtidigt har man under senare år fått många bekräftelser på de slutsatser som gjordes av kommissionen under ledning av akademiker Burdenko.

I smolensktidningen "Rabotjij put'" publicerades 1990 ett brev från M. Zadorozjnyj, som var en f.d. spion i 467:e kårartilleriregementet. M. Zadorozjnyj meddelar att i augusti 1941, medan regementet höll på att bryta sig ur en inringning, kom en upprörd soldat, som bar en uniform tillhörande NKVD:s gränstrupper, till deras viloplats i skogen i närheten av Smolensk och meddelade att "...tyskarna hade brutit sig in i de polska fångarnas lägerområde, skjutit alla lägervakter och håller på att skjuta polackerna".

Historikerna meddelar, att i Rysslands statliga militärarkiv finns det original av ett protokoll från förhör med tyska krigsfångar som hade genomförts av medarbetare för Smersj, under vilket de förhörda berättade om att de personligen hade deltagit i avrättningen av polackerna i Katyn hösten 1941.

I pressen har det förekommit referenser till en rapport från chefen för Einsatzgruppe "B" vid staben för Armégrupp Center Franz Stahlecker ställd i Heydrichs namn, som handlade om gruppens aktiviteter under perioden augusti - december 1941, där det bland övriga saker meddelas: "...Har uppfyllt den viktigaste ordern som givits min grupp - har rensat Smolensk och dess omgivningar från fiender till Reich - bolsjeviker, judar och polska officerare". Originalet till dokumentet förvaras i arkivet hos "Yiddish Scientific Institute" i New York, en kopia finns i arkivet hos "Unionen för antifascistiska kämpar" i Prag.

I de vittnesmål som lämnades i januari 1991 av Michej Grigorjevitj Grivozertsev, som var en av de lokalbor som deltog vid de tyska utgrävningsarbetena 1943, berättas det att under utgrävningarna i Kozji Gory av gravarna med polackernas kroppar, öppnade han tillsammans med andra lokala arbetare en grop, där det ovanpå låg 18 ännu inte förruttnade kroppar i bondekläder. I deras korgar på ryggen satt det fast vinterfiltstövlar (ry. valenki). Den tyske officeraren som ledde utgrävningarna beordrade, efter att ha tittat på liken, att dessa skulle begravas separat vid sidan om. Dessa lik fick aldrig undersökas eller observeras av medlemmarna ur den tekniska kommissionen för det Polska Röda Korset. Avslöjandet att de tyska ockupationsmyndigheterna 1943 grovt hade brutit mot allmänt vedertagna grundregler vid genomförandet av utgrävningar av kroppar, som yttrade sig i att de medvetet avstod från att ange nummer på en viss konkret grav, från vilken de hade grävt fram vissa kroppar, vittnar även det om tyskarnas förutbestämda manipulationer med informationen i utgrävningslistorna i syfte att dölja sanningen.

I.I. Krivoj, född 1921, bosatt i staden Solnetjnogorsk i Moskvaregionen, har givit en detaljerad beskrivning av de fakta som han personligen hade observerat under sina regelbundna konvojeringar av de tillfångatagna polska officerarna och meniga polska soldaterna sommaren 1940 och i början av sommaren 1941 väster om Smolensk vid vägbyggen i området kring Vitebsk-motorvägen. Sista gången som han peronligen såg en lastbilskolonn med polska krigsfångar var 15 eller 16 juni under transporteringen av polackerna längs Vitebsk-motorvägen från Smolensk i riktning mot stationen Gnjozdovo.

Följande fakta kvarstår som orubbliga:

- polackerna hade blivit skjutna med tyska vapen och med tyska kulor;
- platsen, som i Goebbels-versionen hade pekats ut som platsen för avrättningen, befann sig före kriget i omedelbar närhet av ett pionjärläger och ett vilohem för medlemmarna ur NKVD;
- i gravarna fanns kroppar både från polacker och ryssar. Medlemmarna ur Sovjetunionens åklagarämbete, som hade besökt platsen, anmärkte att en del av de skjutna hade tandproteser som hade tillverkats i Belgien och Holland. Det betyder, att man hade transporterat kropparna därifrån.

På en schematisk karta över de särskilda gravplatserna i Katynskogen i området kring Kozji Gory, som förvarades i arkivet hos UKGB för Smolensk, var det särskilda området med polackernas gravar överhuvudtaget inte utmärkt, utan där visades hela systemet med massgravar från perioden under den tyska ockupationen 1941-1943, som bestod av omkring 50 gravar, i vilka 37 000 personer som hade avrättats av de tyska ockupationsmyndigheterna låg begravda. Huvuddelen av dem hade arbetat med att bygga den s.k. "Hitlers bunker" i Krasnyj Bor, och avrättades av tyska Einsatzkommandon i enlighet med de hemlighetskrav som rådde kring byggandet av detta objekt. Massgravarna med de polska krigsfångarna var belägna i samma rader som massgravarna för de som hade byggt "Hitlers bunker", i noterna och förklaringarna till kartan angavs det tydligt, att de begravda i dessa massgravar hade blivit skjutna i september - november 1941.

När Goebbels nämnde Katyn i sin dagbok, skrev han att han skulle göra alltihop till en kollossal skandal, vilken många år efteråt skulle fortsätta att skapa stora bekymmer för sovjeterna. Han visste tydligen att han skulle få duktiga efterföljare.

Samtalet fördes av Ju. Iziumov

Odören som utgår från gravarna förgiftar luften, historian och särskilt sinnena på gravgrävarna. Öppnandet av gravar och människorester har aldrig tillfört mänskligheten någonting gott. Och ju mer frenetiskt polackerna kommer att slita sina själar med att minnas Katyn, desto oftare kommer det att dyka upp spöken ur den mörka och bottenlösa historiska glömskan och påminna dem om de illdåd som de själva har begått mot sovjetiska krigsfångar 1920-21 och judarna i Jedwabne.

Men vad händer om Katyns hemlighet slutligen avslöjas? Ja, enligt dagens allmänna opinion, som under det senaste årtiondet har utsatts för makalösa kraftpåtryckningar, avrättades polackerna i skogen utanför Smolensk av våra NKVD-are.

Men utredningarna som skrivits i ämnet är många. Alla går helt enkelt inte att räkna upp. De är tiotals, om inte hundratals. I en del av de nämns den tysk-polska versionen av avrättningen, i andra den icke mindre övertygande sovjetiska. Debatten om det här har pågått med växlande framgång fram till 1992, som var en tid då ideologer och arkivmedarbetare från det nya demokratiska Ryssland fann i arkiven tre dokument: "Berijas skrivelse till Stalin", "Ett utdrag ur protokoll Nr. 13 från Politbyrån av den 5.03.1940" och "Sjelepins brev till Chrusjtjov av den 3 mars 1954". (sic!, eg. 1959, MC)

Det var nämligen just just då som man hamrade in i det allmänna medvetandet de fantastiska sifforna (upp till 60 milj.) som hade blivit utsatta för repression och skjutna under sovjetmakten, det avslöjades att tiotals miljoner (andå upp till 50!) av våra soldater och officerare hade stupat i kriget mot fascismen, man publicerade siffor över vårt lands finansiella skuld inför väst, vilken som det sades hade orsakats av den kommunistiska regimen, o.s.v.

1992 var det år då den nya makten ställde ett mål inför sina ideologer och historiker: att förvandla till aska, radera ur folkets minne, rasera alla segrar och alla grunder för den sovjetiska civilisationen, kompromettera alla dess gärningar, förljuga hela dess historia.

Det var just då som man fann dokumenten om Katyn, vilka var ämnade för att sätta punkt i diskussionerna och ge Jeltsin en grund för att be polackerna om ursäkt för "den sovjetiska regimens illdåd".

1995 gavs boken "Katynskij detektiv" av Ju. Muchin ut i Moskva, i vilken författaren, efter att ha studerat dokumenten som man hade funnit i arkiven, tämligen övertygande antog att de, utifrån olika sorters tecken, hade tillverkats i vår tid... Men svaret på de kriminalistiska, textmässiga och stilistiska bristerna i dessa dokument, som får oss att misstänka att dessa är falska, uteblev. Liksom svaret uteblev angående boken om Katyn "Slavjanskij sarkofag" skriven av militärhistorikern V. Filatov. Dokumenten går att förfalska. Särskilt i vår tid, då historien, om man tänker på operation "Desert Storm", augusti 1991 och 11 september 2002 (sic! 2001. MC), utvecklas med hjälp av provokationer av universella mått, när den, för att använda Dostojevskij ord, "ges kramper". Jag har alltid varit förbryllad av annat i Katynfrågan.

Dokumenten går att förfalska, men den går inte att förvanska och "göra om" följd- och orsakskedjan av det som har hänt. Till och med Gudarna, som det sägs i ett romerskt talesätt, kan inte göra det gjorda ogjort.

De polska officerarna i Katyn blev skjutna ur tyska pistoler med tyska kulor. Detta faktum kunde inte ens den tyska sidan dölja eller förvanska under utgrävningarna 1943.

Men varför skulle våra NKVD-are i mars 1940 sätta tyska kulor i de polska nackarna? Rusofoberna har bara ett svar: för att skylla brottet på tyskarna. Men för det hade våra "dumma bödlar" varit tvungna att 13 månander innan krigets början förutse att vi under det första skedet skulle lida ett svidande nederlag och i panik överge Smolensk, att tyskarna skulle ockupera området kring Katyn och göra sig till herrar där under lång tid, att det skulle dyka upp en utmärkt möjlighet att skriva över brottet och avrättningen på dem, men för det skulle man vara tvungen att krossa dem utanför Moskva, Kursk och Stalingrad, och efter en övergång till motanfall få till en vändning i krigets gång, kasta ut fascisterna från Smolensks jord och, med jubel över att vår genialiska plan har förverkligats, öppna gravarna för de av oss skjutna polackerna och förklara inför hela världen, att i deras nackar fanns det tyska kulor!

Är det verkligen möjligt att den sovjetiska ledningen började förverkliga denna sinneslösa plan redan i mars 1940? Kan det vara möjligt att Stalin och Berija redan då, då krigets öde ännu stod och vägde på historiens våg 1941-1943, likt de grekiska gudarna från tiden för det Trojanska kriget eller de stora schackspelarna vid schackbrädet, kallblodigt beräknade och förverkligade sina för några år framåt uttänkta historiska drag?

Ur Stanislav Kunjajevs bok "Szlachtan och vi" ("Sjljachta i my").