Till att börja med så var vare sig Tali eller Ihantala några sovjetiska huvudmål (Tali intogs förresten av den sovjetiska armén). Det primära målet för den sovjetiska sidan var att undanröja hotet mot Leningrad, återställa den tidigare finsk-sovjetiska gränsen av 1940 års modell, sätta press på Finland för att få bort landet ur kriget som Nazitysklands bundsförvant och, som en följd av det, frigöra sina egna trupper för fortsatt krigföring på den tysk-sovjetiska fronten, där huvudstriden skulle komma att avgöras.

Tali-Ihantala, där den beryktade finska s.k. "avvärjningssegern" uppnåddes.
Men vad var det egentligen som avvärjdes?
(Scen ur filmen "Tali-Ihantala 1944").

De verklighetsfrämmande påståendena och myten om den "avgörande finska segern" vid Tali-Ihantala odlas nästan uteslutande i finsk historisk litteratur, framför allt på senare år. Även i Sverige finns det många som är benägna att hålla med om den här tolkningen. I övrigt, i västerländsk och rysk historieskrivning, omnämns knappt slaget med ett ord. Alla vet ju att Finland, efter att ha utsatts för det sovjetiska storanfallet i juni 1944 blev tvunget att omgående söka en utväg ur en politisk och militär återvändsgränd. De finska Tali-Ihantala-myterna gås noggrant igenom i den här studien. Vi tar allting i tur och ordning.

Mytens viktigaste beståndsdelar är:

• att Sovjetunionen ville erövra och "ockupera hela Finland";
• att Sovjetunionen krävde "villkorslös kapitulation";
• att det var finnarnas motstånd som "avvärjde" denna "planerade ockupation" och "tvingade" ryssarna att göra halt vid Ihantala;
• att de "höga sovjetiska förlusterna" var en starkt bidragande orsak till att offensiven slutligen avbröts.

Var Sovjetunionens mål att erövra hela Finland? Nu menar de finska historikerna att så var fallet, utan att presentera ett enda hållbart bevis för den teorin. Bland annat saknar man stöd för den tesen i form av order till de sovjetiska arméerna på Karelska näset. Beskrivningen av de sovjetiska erövringsplanerna av hela Finland förekommer bl.a. i Ohto Manninens artikel "Det stora anfallet och dess mål" som trycktes i en finsk militärhistorisk tidning i samband med 50 årsjubiléet av slaget (Suurhyökkäys ja sen päämäärät // Sotahistoriallinen Aikakauskirja, 1994, N 3, s. 24-44). Både i den artikeln och i tidskriften i övrigt betecknas stridernas utgång som en finsk "avvärjningsseger".

Från finskt håll vill man göra gällande att i.o.m "avvärjningssegern" vid Tali-Ihantala så ersattes skräckscenariet - "erövringen av hela landet" - med en mer acceptabel och hedersam fred samt att landets självständighet hade försvarats.

Mellanfreden i Moskva som tecknades den 19 september 1944 innehöll följande punkter:

• Finland skulle överlåta de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjetunionen på 50 år. Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finskt territorium.
  
• De tyska trupperna skulle fördrivas från landet och tysk egendom skulle överlämnas till de allierade.
  
• Finland skulle krympa sin armé till 42 000 man.
  
• Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar i krigsskadestånd under en period om 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena.
  
• Antisovjetiska och fascistiska organisationer skulle permanent förbjudas (däribland Lotta Svärd).
  
• Krigsförbrytarna skulle dömas.

Detta var alltså det som den sovjetiska sidan hade skrivit under på i september 1944. Men vad krävde sovjeterna innan striderna på Karelska näset sattes igång? Det svaret står att finna i andra källor.

1 december 1943 i Teheran frågade Roosevelt Stalin, om denne var beredd att diskutera frågan om Finland och om Förenta staternas regering kunde göra något för att hjälpa Finland ur kriget. Slutligen kom de "tre stora" överens och godtog Stalins villkor gällande Finland. Winston Churchill återger dem så här (Andra världskriget, avsnittet Teheran: resultaten, sid. 406):

"[Stalin]... förklarade, att han inte kunde frångå vissa krav, nämligen:

1. Återställande av 1940 år fredsfördrag.
2. Hangö eller Petsamo. (Här anmärkte han att Hangö var utarrenderat till Sovjetunionen, men han skulle föreslå Petsamo i stället.)
3. Femtio procents ersättning in natura för vållad skada. Kvantiteterna kunde diskuteras sedermera.
4. Finland måste bryta med Tyskland.
5. Alla tyskar måste bort ur Finland.
6. Demobilisering.

I samma bok (sid. 405-406) beskrivs samtalen om de territoriella detaljerna så här:

Diskussionen övergick därefter till de territoriella frågorna ("Ingen idé att tala om Viborg", sade Stalin), Karelska näset, Hangö. "Om avträdandet av Hangö erbjuder svårigheter kan jag ta Petsamo i stället", sade Stalin. "Ett hederligt byte", anmärkte Roosevelt.

19 februari 1944, under de inofficiella samtalen i Stockholm som ägde rum mellan den sovjetiska ambassadören A.M. Kollontaj och J.K. Paasikivi, överlämnade den sovjetiska ministern följande tre preliminära krav för en fredsuppgörelse länderna emellan:

1. brytning av relationerna med Tyskland och internering av tyska trupper och fartyg i Finland, med tillägget att om Finland anser den uppgiften vara dem övermäktig, så var Sovjetunionen berett att med sina trupper och flyg bistå med nödvändig hjälp;
2. återställande av 1940 års finsk-sovjetiska avtal samt tillbakadragande av finska trupper till 1940 års gräns;
3. omedelbar repatriering av krigsfångar och civila, som hålls i koncentrationsläger och används i arbeten av den finska sidan.

Man föreslog också att tre frågor skulle sparas till förhandlingarna i Moskva: om partiell eller fullständig demobilisering av den finska armén, om krigsskadestånd och om Petsamo-området.(AVPR. Fond Molotova. Op. 6. P. 52. D. 710. L. 1.).

Den 26 mars anlände de finska förhandlarna J. Paasikivi, C. Enckell och G. Enckell till Moskva för fortsatta diskussioner kring de sovjetiska villkoren. Den 29 mars lades dessa villkor fram i en mer konkretiserad form av den sovjetiske utrikesministern V. Molotov. Kravlistan innehöll nu följande sju punkter:

1. brytning av relationerna med Tyskland och internering av tyska trupper senast i slutet av april;
2. återställande av 1940 års finsk-sovjetiska avtal och tillbakadragande av finska trupper till 1940 års gräns under loppet av april månad;
3. omedelbar repatriering av krigsfångar och civila, som hålls i koncentrationsläger;
4. en 50-procentigt demobilisering av den finska armén under maj månad;
5. krigsskadestånd till Sovjetunionen i storlekordningen 600 miljoner amerikanska dollar;
6. återlämnande av Petsamo till Sovjetunionen;
7. under förutsättning att de ovan framlagda villkoren antas betraktar den sovjetiska sidan det som möjligt att till Finlands förmån avstå från sina krav på utarrendering av Hangö och området omkring Hangö utan någon som helst kompensation. (AVPR. Fond Molotova. Op. 6. P. 52. D. 710. L. 67)

Finlands regering och riksdag diskuterade det här förslaget undet ett slutet sammanträde, och kom enhälligt fram till att man inte kunde godta de sovjetiska villkoren. (Voionnmaa V., "Diplomatitjeskaja potjta", M., 1984, sid. 184191).

Den 24 augusti (efter regerings- och presidentbytet i Finland) fick Finlands sändebud i Stockholm Gripenberg, som hade blivit kallad till Helsingfors, ett direktiv att i Stockholm överlämna ett meddelande till Sovjetunionen med en begäran om att en finsk delegation skulle tas emot i Moskva för fredssamtal. Gripenberg överlämnade redan nästa dag detta meddelande till Kollontaj. Det sovjetiska svaret kom den 29 augusti och innehöll bl.a. följande två punkter:

1. att Finland offentligt skulle meddela om sin brytning med Tyskland;
2. att tyska trupper skulle fördrivas från finskt territorium fram till den 15 september. I motsatt fall skulle de kvarvarande tyska enheterna tas till fånga.

Källa: Vnesjnjaja politika Sovetskogo Sojuza v period Otetjestvennoj vojny. Band II. Moskva, 1946, sid. 177.

De här källorna visar med all önskvärd tydlighet vad Sovjetunionen krävde från Finland för att ett fredsavtal skulle kunna ingås. Några erövringplaner av "hela Finland" var det aldrig något tal om. Sovjetunionen höll sig konsekvent till 6-7 villkorspunkter från december 1943 (Teheran), februari 1944 (Stockholm) och till mars 1944 (Moskva). Mellanfreden i Moskva den 19 september 1944 fastställde i stort de här punkterna, en av de någorlunda synbara skillnaderna var kravet om krigsskadestånd, som hade sänkts från tidigare 600 miljoner till 300 miljoner amerikanska dollar.

En annan aspekt av det här med "ockupationen av hela Finland" är det faktum att det i Finland fanns 214.000 tyska soldater som låg vid den sovjetiska fronten i norr. Ett övertagande av "hela Finland" skulle ha krävt betydande militära insatser från sovjetisk sida, då man hade behövt koncentrera ansenliga militära styrkor för att driva bort eller krossa den tyska armén.

Ytterligare en aspekt som motsäger teorin om "erövringen av hela Finland" finner man i det faktum att ett intåg i Finland skulle med lätthet kunnat uppfattas som en ren sovjetisk invasion och hot mot Finlands suveränitet. Den fredsopinion som växte fram i Finland i takt med motgångarna i juni 1944, hade lätt kunnat omvandlas till en nationell samling bakom den sittande regeringen. President Ryti skulle nu kunna mobilisera landet och leda finnarna i ett rättfärdigt krig mot en främmande invasionsstyrka.

Dessutom, en erövring av Helsingfors gav absolut inga garantier om att Finland skulle ge upp. Den finska regeringen hade kunnat flytta till någon annan ort i de inre delarna av Finland, där den kunde samla sin armé, mobilisera fler frivilliga försvarare samt sluta samman med den 214.000 man starka tyska armén i norr. Resultatet hade kunnat bli ett långvarigt och kostsamt krig i Finland för sovjetisk del. Målet med att uppnå Finlands utträde ur kriget inom överskådlig tid skulle gå om intet, likaså truppförflyttningen av trupper till östfronten (Baltikum, Vitryssland).

Vidare: till skillnad från Vinterkriget fyra år innan, hade inte sovjeterna denna gång någon alternativ regering i bakfickan. 1939-1940 var det ju tänkt att Otto Ville Kuusinen med sin Finlands demokratiska republiks folkregering (mera känd som Terijokiregeringen) skulle ta över rodret i Finland. Sommaren 1944 saknade sovjetsidan dylika planer.

Sist men inte minst, en erövring av "hela Finland" skulle innebära ett brott mot överenskommelsen i Teheran mellan Sovjetunionen, Storbritannien och USA.

Som synes hade Finlands framtida öde redan bestämts vid konferensen i Teheran i slutet av 1943, landet skulle förbli självständigt. Men nu menar de finska historikerna att Sovjetunionen ändrade sina planer i samband med offensiven på Karelska näset i juni månad och att man plötsligt ville att Finland skulle kapitulera villkorslöst, vilket i sin tur skulle ha gjort att Finland vägrade svara på den sovjetiska noten och valde att fortsätta kriget i förhoppning om att förbättra sitt förhandlingsläge gentemot Moskva - vilket man enligt legenden lyckades uppnå i.o.m. den s.k. "avgörande finska segern" vid Tali-Ihantala.

Det hela gick dock till så här. Den 22 juni 1944 vände sig det finska sändebudet i Stockholm G. Gripenberg genom svenska utrikesdepartementet till den sovjetiska regeringen med en förfrågan gällande Finlands möjligheter att avsluta kriget. Dagen efter, den 23 juni, meddelade Aleksandra Kollontaj följande via svenske kabinettsekreteraren Erik Boheman:

Vi respekterar Boheman och tror på hans fredsbevarande mission. Icke desto mindre, eftersom vi några gånger har blivit lurade av finnarna, skulle vi vilja få en officiell deklaration från den finska regeringen underskriven av premiärministern eller utrikesministern om att Finland kapitulerar och ber Sovjetunionen om fred. I fall vi erhåller ett sådant dokument från den finska regeringen, är Moskva berett att ta emot en delegation från den finska regeringen.

Samma meddelande förekommer i en kortare version på ryska webbsidor, men är troligen en inte helt korrekt återgiven omskrivning av detsamma. Den lyder så här:

Eftersom finnarna har lurat oss några gånger, så vill vi att Finlands regering överlämnar ett meddelande, underskrivet av presidenten och utrikesministern, att Finland är berett att ge upp och vända sig till den sovjetiska regeringen med en vädjan om fred. Om vi får sådan information från Finlands regering, så är Moskva berett att ta emot en finsk delegation.

Finnarnas vägran att besvara denna not var förutbestämd på förhand, deras tolkning av kapitulationskravet som "villkorslöst" var bara en skenförevändning. Den verkliga anledningen låg i det faktum att Finland redan den 19 juni hade vänt sig till Tyskland med begäran om militär hjälp. Förfrågan kom från generalstabschefen Axel Erik Heinrichs. Den var godkänd av Mannerheim och Ryti och skickades till Berlin via Waldemar Erfurth. I den bad finnarna om tyskarnas hjälp med trupper (det talades konkret om sex divisioner) och materiel.

Den 22 juni anlände Tysklands utrikesminister Ribbentrop till Helsingfors. Hans uppdrag var att klargöra den finska ställningen om fortsatt "vapenbrödraskap", som ju var förutsättningen för fortsatt tysk militär hjälp. Den 23 juni fick finnarna det sovjetiska svaret, mitt under Ribbentrops pågående besök. Att inleda en direkt dialog med Sovjetunionen skulle i det läget innebära att man skulle tvingas tacka nej till vidare tysk hjälp. Finnarna valde att inte gå miste om sitt sista halmstrå. Tysk hjälp accepterades, fortsatt vapenbrödraskap garanterades och den 26 juni skrev Ryti och Ribbentrop ett avtal om tysk militärhjälp (Ryti-Ribbentrop-avtalet).

Men den medvetna finska misstolkningen fick också ett svar i form av en artikel i Pravda den 2 juli 1944, då striderna på Karelska näset fortfarande var i full gång. Kravet på villkorslös kapitulation dementerades av den sovjetiska sidan. Det sovjetiska svaret återgavs i flera svenska dagstidningar dagen därpå (bl.a. i DN och Svenska Dagbladet). Dagens Nyheter skrev följande (DN, 3 juli 1944, sid. 25):

Inget ryskt krav på ovillkorlig finsk kapitulation.

MOSKVA, söndag.

T.T. från Reuter. "Brytandet av de diplomatiska förbindelserna med Förenta staterna utgör ett starkt vittnesbörd om Finlands fullständiga isolering", skriver Pravda. "De finska härskarna har nu till fullo visat sitt rätta sinnelag även för de kretsar som varit böjda för hänsynsfullhet gentemot finska regeringen.

Hittills har Hitlers hjälp, som lämnas endast därför att han fruktar de militära och politiska konsekvenserna av Finlands utträde ur kriget, blott tjänat till att höja de finska soldaternas stridsmoral, även om en del tyska trupper redan befinner sig i Helsingfors. Men den kan inte ändra Finlands katastrofala militära läge, eftersom de trupper som det tyska överkommandot kan disponera över för att sända till denna front kommer att besegras lika eftertryckligt som de tyska förbanden i andra avsnitt av östfronten. De finska härskarnas ödesdigra politik har fört Finland till ett tillstånd av total underkastelse under Hitler-Tyskland".

Det heter vidare i artikeln: "För att bedra och skrämma det finska folket och uppegga det mot Sovjetunionen hänvisar tyskarna till ett krav på ovillkorlig kapitulation, vilket påstås ha ställts på Finland. Finlands verkliga dilemma är att antingen delta i Tysklands krig till dess det fullständigt utmattas - och Finland är redan i det närmaste utmattat - och så tillsammans med Tyskland bära alla följderna av detta äventyr och det oundvikliga nederlaget eller kapitulera utan villkor och anhålla om fred hos det ryska folket. Detta betyder icke att ett krav på ovillkrolig kapitulation framlagts för Finland. Rykten av detta slag är fullständigt grundlösa. Tyskarna söker på detta sätt skrämma finnarna för att få dem att fortsätta sin självmordspolitik och kämpa för Tyskland. Detta är den verkliga betydelsen av Hitlers löften och hotelser."

Värt att notera: den 30 juni 1944 bröt USA sina diplomatiska förbindelser med Finland, som en följd av Ryti-Ribbentrop-avtalet. Man kan tycka att den ökade internationella isoleringen för Finlands del borde maximalt ha utnyttjats av Sovjetunionen, nu hade man läge att med större eftertryck kräva en "villkorslös kapitulation" eller något dylikt från finnarna. Men det som hände gick istället i rakt motsatt riktning. Dagen efter (1 juli - pressläggningsdagen för Pravda) skrev alltså ryssarna sin dementi om att man skulle ha krävt något sådant från finnarna - en dementi som publicerades i Pravda den 2 juli.

Den moderna finska historieskrivningen vill göra gällande att det var finnarnas motstånd som avvärjde den "planerade" erövringen av "hela landet", då man "tvingade" ryssarna att göra halt vid Ihantala. Enligt legenden räddade detta inte bara Finland utan även hela Norden, bland annat sägs det att "Sverige slapp få Sovjetunionen som granne".

Sovjetiska anfall på Karelska näset inleddes den 9 juni 1944 och på endast tio dagar intogs Mannerheimlinjen. Den 20 juni uppnåddes målet i den s.k. Vyborgoperationen, då staden Vyborg intogs.

Med Vyborg i sin hand stötte Röda armén vidare västerut i riktning mot den finsk-sovjetiska gränsen. Innan juni månads slut hade byn Tali blivit erövrat av den sovjetiska armén. Därifrån fortsatte den sovjetiska offensiven att mala ner det hårda finska motståndet, men sackade ner och tappade fart.

Även om det fanns långtgående operativa planer för striderna med den finska armén, så hade man i Stavkan redan innan den 20 juni (då Vyborg återtogs) bestämt sig för vad man skulle göra i fortsättningen. Målen som sattes upp för de sovjetiska arméerna på Karelska näset var begränsade. Generalstabschefen A.M. Vasilevskij skriver, att han och general A.I. Antonov redan den 17 juni hade diskuterat frågan med Stalin gällande perspektiven för operationsutvecklingen mot Finland och att man då hade beslutat att det "efter intagandet av Vyborg skulle vara nödvändigt att fortsätta offensiven och efter att ha uppnått linjen Elisenvaara - Imatra - Virojoki och med hjälp av Baltiska flottan befriat Bolsjoj Berjozovyj (Stora Björkö) och andra öar i Vyborgska viken skulle man skapa fast försvar på Karelska näset och efter att man där övergått till försvar koncentrera Leningradfrontens huvudsakliga uppmärksamhet på deltagandet i striderna som syftade till att befria Estland". (A.M. Vasilevskij, "Delo vsej zjizni", M., 1976, sid. 450-451).

Överhuvudtaget så tänkte man, enligt S.M. Sjtemenko, "skapa ett invasionshot från de sovjetiska styrkorna in i djupet av Finland till de viktigaste politiska och ekonomiska centra, inklusive Helsingfors". (S.M. Sjtemenko, "Generalnyj sjtab v gody vojny", bok 2, M., 1973, sid. 381). Men det faktum att Röda armén skulle inta den av Vasilevskij nämnda linje (Elisenvaara - Imatra - Virojoki) innebar att den i verkligheten skulle avancera bara något bortom den finsk-sovjetiska gränsen. Av detta framgår att den inte fanns några ockupationsplaner från den sovjetiska sidan i juni 1944.

I början av juli månad uppsnappade finnarna ett meddelande från Stalin till den sovjetiske frontchefen Govorov med order om att överföra 5 divisioner till Leningrad. Dessa trupper skulle senare sättas in på den tysk-sovjetiska fronten där huvudstriden skulle komma att avgöras. Så här beskrivs det i Jukka L. Mäkeläs bok "1944. Den 9 juni eld upphör" (Schildts förlag, 2000), sid. 333:

I sin bok "Mot mörka makter" har Atos Wirtanen behandlat frågan på följande sätt:

"Högkvarterets radiospaning hade i mitten av juli snappat upp ett radiomeddelande från Moskva till högkvarteret i Leningrad. Avsändaren var Stalin och mottagaren kommendören för Leningradfronten, general Govorov. Stalins telegram var en order: fem divisioner inklusive all utrustning flyttas omedelbart från den finländska fronten till Leningrad för andra uppgifter. Generalen inlade emellertid en protest och meddelade att han var i stånd att erövra Helsingfors inom förloppet av två veckor. En timme senare snappade man upp Stalins svar:

Trupperna behövs mot tyskarna. Kriget avgörs i Berlin och inte i Helsingfors. Ni ansvarar med ert liv för att trupperna jämte all utrustning finns i Leningrad inom utsatt tid."

Andra finska källor som omnämner dessa telegram är Lehmus K. Tuntematon Mannerheim. Hels., 1967, s. 179-180; Wirtanen A. Salaiset keskustdut Lahti, 1967, s. 268; Wirtanen A. Poliitiset muistdmat Hels., 1972, s. 27; Seppälä H. Taistelu Leningradista ja Suomi, s. 272-273.

För större karta över striderna i området i slutet av juni 1944 klicka här.

Finsk spaning gav indikationer på ryska trupptransporter bort från den finsk-sovjetiska fronten. Den 11 juli (12 juli enligt andra källor) gav ledningen för Leningradfronten order till sina 21:a och 23:e arméerna att ställa om sig till försvar varpå man från sovjetisk sida övergick till ställningskrig i området. Enligt den ryske historikern Aleksandr Sjirokorads mening så var de sovjetiska anfallsmöjligheterna långtifrån uttömda och att övergången till försvar hade framkallats av politiska motiv. (Aleksandr Sjirokorad, "Finljandija tjerez tri vojny k miru", Moskva, Vetje, 2009, sid. 338).

Tyskarnas allmänna strategiska läge på östfronten under samma period hade försämrats radikalt. Den 23 juni inleddes den stora sovjetiska offensiven i Vitryssland, den. s.k. Operation Bagration (Operatsija Bagration). Tyskarna var också pressade i Normadie, där de allierade den 6 juni hade landstigit med sina trupper (Operation Overlord).

Nästan direkt efter det att striderna på Karelska näset hade mattats av iscensatte sovjeterna en stor offensiv mot den tyska grupperingen i Baltikum. Den så kallade Pskov-Ostrov-operationen (Pskovsko-Ostrovskaja nastupatelnaja operatsija) inleddes den 17 juli 1944. Redan den 21 juli intogs staden Ostrov och den 23 juli Pskov. Under Narva-operationen (Narvskaja operatsija) som startade den 24 juli återtog ryssarna staden Narva (26 juli). I samband med Narvas fall sade Finlands utrikesminister Henrik Ramsay: "Narvas fall skapar en ny situation för Finland". (Citat enligt Hölter H. Armee in der Arktis. Bad Nauheim, 1955, s. 25).

För större karta över den sovjetiska Pskov-Ostrov-offensiven klicka här.

Och mycket riktigt påverkade händelserna i Vitryssland och Baltikum tyskarnas möjligheter att bistå sina finska "vapenbröder" i norr. Redan den 17 juli meddelades det att den väntade 202:a StuG-brigaden inte skulle komma, eftersom det hade uppkommit ett behov att sätta in den på ett farligt frontavsnitt på östfronten. Som tröst lovade tyskarna att Finland skulle få en stormkanonsbrigad som höll på att göras i ordning. Men redan den 18 juli blev tyskarna tvungna att skicka iväg även denna enhet till östfronten. (W. Erfurth, Finskaja vojna 1941-1944 gg., rysk upplaga, Moskva, 2005, sid. 231).

Tyskarna i norra Estland ställdes nu inför en svår uppgift. De var tvungna att slå tillbaka de sovjetiska anfallen, samtidigt som möjligheter att hjälpa finnarna med trupper och materiel över Finska viken minskade ytterligare. 29 juli återkallade tyskarna sin 122. Infanterie-Division från Finland. (Polvinen Tuomo, Teheranista Jaltaan, s. 85; W. Erfurth, Finskaja vojna 1941-1944 gg., rysk upplaga, Moskva, 2005, sid. 236). Denna division hade tidigare överförts från Reval (Tallinn) till Vyborg-trakten, men fick nu vända tillbaka. Redan den 30 juli började den avlösas av den finska 10:e infanteridivisionen.

Den sovjetiska truppförflyttningen bort från Karelska näset och dess omedelbara effekter noterades av Dagens Nyheter (2/8 1944, s. 3, ledare):

Mot den som velat tillskriva den tyska militära hjälpen hela förtjänsten av det relativa stilleståndet på den finska frontdelen nödgades häromdagen till och med Uusi Suomi, statsminister Linkomies organ, påpeka att ryssarna flyttat sina elitstyrkor från Näset till Narvafronten med det snabba genombrottet där som följd och med utsikt till att offensiven mot Finland snart nog kunde komma att återupptas med full styrka.

En specifik sak som man stöter på i det här sammanhanget är bruket av termen "avvärjningsseger". Vad är en avvärjningsseger egentligen? Överallt i hela världen är det brukligt att tala om en strids utgång som en seger, ett nederlag eller att resultatet är oavgjort. Ibland används specifika tillägg som "taktisk seger" och "strategiskt nederlag" för att beskriva kortsiktiga respektive långsiktiga mål har uppnåtts eller missats. Men här stöter vi alltså på en helt fristående term - "avvärjningsseger". Ursprunget till den här termen är helt och hållet finskt. En Google-sökning på ordet ger endast 483 träffar, och vid närmare undersökning av de första 50 träffarna framträder följande bild:

26 gånger används termen "avvärjningsseger" i militära sammanhang (24 gånger gäller det Finland). Termen används allra oftast i samband med beskrivningen av Fortsättningskriget. Följande händelser betecknas av den finska sidan som "avvärjningssegrar": Tali-Ihantala - 7 gånger; Tienhaara - 5, utgången av andra världskriget - 3; bombningarna av Helsingfors i februari 1944 (1), Kollaa 1944 (1), Loimola 1944 (1), Ilomants (1). Ordet används ytterligare 6 gånger i militära sammanhang, 4 av de gångerna gäller det strider på finsk mark (Vinterkriget 1939-1940, Porrasalmi 1808, Jutas 1808 och Rautas 1918).

I 19 fall stöter man på ordet "avvärjningsseger" i finska politiska, kyrkliga, fackliga och ekonomiska sammanhang, där det används för att beskriva blandade framgångar och bakslag i olika situationer.

Exempel på användningen av denna finska "gummiterm" finner man i Martti Sinermas bok (M. Sinerma, "Adolf Ehrnrooth. Generalen, riddaren, människan", Hangö, 1983, sid. 220-224). Det gäller beskrivningen av striderna på Karelska näset under den pågående Vyborg-operationen. Under offensiven intas tre finska försvarslinjer (genombrotten sker 11, 17 resp. 19 juni) och staden Vyborg (20 juni) inom loppet av elva dagar. Den 15 juni står striden vid Siiranmäki, där finnarna lyckas hålla ut i ett par dagar. Så här beskriver Ehrnrooth utgången av striderna den dagen:

"Avvärjningssegern vid Siiranmäki begränsade fiendens genombrott tillräckligt för att läget skulle kunna hållas under kontroll.

- Om Siiranmäki hade fallit och den andra ryska anfallsechelongen hade vällt oss i ryggen genom den öppning som uppstod, vet man aldrig hur det hade gått. Den strid som 2 Divisionens trupper utkämpade delvis under mitt kommando, var av avgörande betydelse för utgången".

Enligt Ehrnrooth var alltså Siiranmäki en finsk "avvärjningsseger". Men nu var det ju så att Siiranmäki ändå intogs av sovjetiska trupper ett par dagar senare. Tre sidor längre fram fortsätter generalen sin berättelse:

Striden vid Siiranmäki var slut. Försvararna var emellertid inte slagna trots att förlusterna var skrämmande. Utdrag ur 2 D:s dagorder 27.6 1944: "Vi satte hårt mot hårt och vek tillbaka först på order av våra egna ledare." I denna formulering hade generalmajor Martola mer än rätt".

Ehrnrooth medger alltså att striden var slut och att finnarna retirerade (eller "vek tillbaka" som det heter) - men de var inte slagna. Man kan inte annat än undra över sovjeternas prestation vid Siiranmäki, enligt den finska gummitermonologin verkar det som om ryssarna hade blivit slagna i den striden. Men vilka trupper var det då som några dagar senare gick in och tog Vyborg?

Men åter till huvudämnet i denna studie. I fallet med Siiranmäki är det uppenbart att finnarna retirerade. Men vid Tali-Ihantala var det inte riktigt samma sak. Av de två byarna hade Tali intagits av de sovjetiska trupperna. Därifrån försökte man bryta igenom vid Ihantala, där finnarna, genom att sätta in de sista reserverna, gick till motangrepp och lyckades bromsa upp och stoppa den ryska anstormningen. Med 3/4 av hela sin armé på plats på Karelska näset och med broderlig hjälp från tyskarna stod nu finnarna på hälarna vid Ihantala. Enligt den egna finska synen vann man alltså en "avvärjnigsseger". Segern vill man gärna se i de kraschade ryska "ockupationsplanerna av hela Finland". Men som det redan har framgått, hade inte sovjeterna några sådana planer.

Men inte heller det är något problem för en del finska historiker, som menar att den ryska offensiven misslyckades med att uppnå sitt slutmål - att gå in några mil på finskt territorium. Alltså var det en "avvärjningsseger". Om vi köper det resonemanget och tillämpar samma logik på andra kända slag, så får vi högst intressanta resultat.

I slaget vid Moskva i december 1941 missade ju ryssarna sitt slutmål, vilket var att förinta tyskarnas armégrupp "Center". Att man räddade Moskva och drev tyskarna på flykt med uppemot 150-300 kilometer i västlig riktning är en småsak. Tyskarna lyckades ju till slut stoppa upp den sovjetiska storoffensiven och i januari 1942 stabiliserades frontlinjen på den centrala delen av östfronten. Bland de städer som ryssarna misslyckades med att ta fanns bl.a. Rzjev, Vjazma och Gzjatsk. Nu skulle man kunna plocka ut en av de här städerna och kalla striderna i närheten av den för exempelvis "slaget vid Rzjev - en tysk avvärjningsseger" - och slaget vid Moskva skulle i ett huj framstå ett enda stort misslyckande för rysk del.

Ser man nyktert på det som hände vid Tali-Ihantala så förstår man att dessa strider var en fortsättning på den redan framgångsrika storoffensiven på Karelska näset och inga separata strider vid ett par byar i ingenmansland. Den gamla Mannerheimlinjen krossades inom loppet av elva dagar, staden Vyborg intogs och ryssarna tryckte på vidare med nya order i bagaget. Ökad truppkoncentration på finsk sida gav bättre möjligheter till motanfall. Sedan kom ryssarnas militära omprioritering (Karelska näset till förmån för Baltikum). Att ryssarna omdisponerade sina styrkor förminskar inte på något sätt den finska arméns tapperhet. Finnarna kämpade med kniven på strupen, men slagets utgång blev ändå ett avbrott i striderna, och resultatet var att ryssarna behöll den erövrade terrängen, medan den finska ledningen fortfarande var oviss om vad skulle komma härnäst. Någon seger för ryssarna var det inte heller frågan om, det var vad man normalt sett skulle kalla för ett oavgjort slag.

I striderna vid Tali-Ihantala sägs den finska sidan ha tillfogat den sovjetiska armén enorma förluster, vilket fick ryssarna att ställa sig tvekande inför fortsatta anfall. Därför avstod den sovjetiska ledningen från fortsatt offensiv. Hur väl detta påstående överensstämmer med verkligheten kan man få en uppfattning om när man jämför de sovjetiska förlusterna vid Tali-Ihantala med andra sovjetiska operationer på östfronten.

Nu är det så att förlusterna vid Tali-Ihantala inte finns preciserade i någon källa. Det finns dock uppgifter framtagna från det sovjetiska försvarsministeriets arkiv. Det rör sig om dagrapporter över 21:a arméns förluster under perioden 29 juni-10 juli 1944. Enligt dessa rapporter var de ryska förlusterna som följer: dödade - 3.198; saknade i strid - 363; sårade - 13.125 (i genomsnitt 1.391 dödade, saknade och sårade per dag).

På grundval av dessa uppgifter får man fram den genomsnittliga förlustsiffran per dag: dödade - 266; saknade i strid - 30; sårade - 1.094. Nu ska vi dra av en dag (10 juli - eftersom slaget påstås ha tagit slut redan den 9 juli) och lägga till fyra (25-28 juni). Under 15 dagars strider (fr.o.m. 25 juni och t.o.m. 9 juli) förlorade den sovjetiska armén 3.398 döda, 454 saknade i strid och 16.406 sårade, och den totala förlustsiffran blir då 20.258.

Leningradfrontens högra flygel (21:a och 23:e arméerna och 13:e flygarmén; totalt - 15 divisioner, 1 stridsvagnsbrigad och 2 befästningsområden) hade 188.800 personer i början av offensiven på Karelska näset (per den 10:e juni enligt ryska uppgifter). Under perioden 10-20 juni 1944, då operationen pågick, förlorade ryssarna 6.018 döda och 24.011 sårade (totalt 30.029 man), vilket ger ett snitt på 2.730 döda och sårade per dag (för båda arméerna och flyget). Procentuellt sett under hela den angivna perioden ser förlusterna ut som följer: 3,2% döda och 12,7% sårade (totalt 15,9% - döda och sårade). (G.F. Krivosjejev, "Rossija i SSSR v vojnach XX veka. Poteri vooruzjonnych sil. Statistitjeskoje issledovanije", Moskva, 2001, sid. 295).

Det man nu ska jämföra är de dagliga förlustsiffrorna 1.391 (för 21:a armén vid Tali och Ihantala) och 2.730 (för båda arméerna - 21:a och 23:e i Vyborg-operationen; flygpersonalens förluster torde vara försumbara i sammanhanget). Med andra ord, de ryska förlusterna låg på ungefär samma nivå under de båda perioderna.

Sen bör man också jämföra förlustsiffrorna på Karelska näset med andra sovjetiska operationer på östfronten. Här är en liten sammanställning över några av de mest kända (sifforna är tagna ur Krivosjejevs statistiska samling):

Motoffensiven vid Moskva (5 december 1941 - 7 januari 1942):
Totalt - 1.021.700 man; döda - 139.586 (13,7%); sårade - 231.369; totala förluster - 370.955; dagliga förluster - 10.910 (döda och sårade).

Motoffensiven vid Stalingrad (19 november 1942 - 2 februari 1943):
Totalt - 1.143.500 man; döda - 154.885 (13,5%); sårade - 330.892; totala förluster - 485.777; dagliga förluster - 6.392 (döda och sårade).

Operation Iskra (brytningen av Leningrads blockad; 12-30 januari 1943):
Totalt - 302.800 man; döda - 33.940 (11,2%); sårade - 81.142; totala förluster - 115.082; dagliga förluster - 6.057 (döda och sårade).

Operation Kutuzov (befrielsen av Orjol; 12 juli-18 augusti 1943):
Totalt - 1.287.600 man; döda - 112.529 (8,7%); sårade - 317.361; totala förluster - 429.890; dagliga förluster - 11.313 (döda och sårade).

Operation Bagration (befrielsen av Vitryssland; 23 juni - 29 augusti 1944):
Totalt - 2.331.700 man; döda - 178.507 (7,6%); sårade - 587.308; totala förluster - 765.815; dagliga förluster - 11.262 (döda och sårade).

Slaget om Budapest (29 oktober 1944 - 13 februari 1945):
Totalt - 719.500 man; döda - 80.026 (11,1%); sårade - 240.056; totala förluster - 320.082; dagliga förluster - 2.964 (döda och sårade).

Offensiven i Ostpreussen (13 januari - 25 april 1945):
Totalt - 1.669.100 man; döda - 126.464 (7,6%); sårade - 458.314; totala förluster - 584.778; dagliga förluster - 5.677 (döda och sårade).

Slaget om Berlin (16 april - 8 maj 1945):
Totalt - 1.906.200 man; döda - 78.291 (4,1%); sårade - 274.184; totala förluster - 352.475; dagliga förluster - 15.325 (döda och sårade).

Just i det läget drabbades Finland av en ledningskris. Redan 1 augusti tillkännagavs det officiellt i Finland att president Ryti hade avgått "p.g.a. försämrat hälsotillstånd". (N.I. Barysjnikov, V.N. Barysjnikov, V.G.Fjodorov, "Finljandija vo vtoroj mirovoj vojne", Lenizdat, 1989, sid. 274). I och med den s.k. mellanfreden i Moskva den 19 september 1944 förband sig Finland till att jaga bort de kvarvarande tyska trupperna från finsk mark (norra Finland). Finska sidan var dock tämligen långsam med att genomföra denna del av avtalet.

Numera kan man alltså läsa att Tali-Ihantala var en avgörande finsk seger. Som framgår av redovisningen här så är det en jättemyt. Den sovjetiska trupptransporten från den finsk-sovjetiska fronten kom inte till stånd på grund av finskt tvång, utan var ett eget internt beslut. Flytten av trupperna från Karelska näset till Estland var planerad redan den 17 juni. I striderna på Karelska näset hade sovjeterna en övermakt både vad gäller trupp och materiel gentemot de finska truppena, så anfallsresurserna var långtifrån uttömda. Finnarna visste fortfarande inte vad de ryska truppförflyttningarna betydde. Man befarade att det rörde sig om en sovjetisk omgruppering inför nästa anfall, varpå man beordrade att två nya försvarlinjer skulle upprättas bakom den främre linjen. Men det kom inga fler sovjetiska anfall.

Om resultatet av slaget vid Tali och Ihantala var en så avgörande finsk seger som det påstås, så är det då märkligt att Finland föll som ett moget äpple inför sovjeterna redan i september samma år, d.v.s. två månader efter den mäktiga segern vid Tali (som ju sovjeterna tog) och Ihantala (där de utan nödtvång valde att avbryta anfallet). Hela idén med att lyfta ut en separat strid ur ett större sammanhang och tilldela den orimliga proportioner haltar rejält. Med hjälp av samma logik skulle man exempelvis också kunna hävda att tyskarna vann en avgörande seger i slaget om Warszawa i juli-augusti 1944, då man lyckades stoppa de framryckande sovjetiska enheterna vid förorten Praga.

Ur Dagens Nyheter, 2 augusti 1944, sid. 3 (ledare):

Finnarna hade trots de hårda slag, som de hade måst utstå, lyckats stabilisera fronten nordväst om Viborg, och om någon rysk militärpromenad vidare in i Finland kunde det alltså inte vara tal. Men den finska krigsmakten hade drabbats hårt, och de moraliska och politiska förutsättningarna för en fortsättning av kriget hade på ett avgörande sätt försvagats.

Detta stod säkerligen klart för ryssarna, och utan att offra mer manskap än vad som var nödvändigt väntade de därför under de följande månaderna på att Finland skulle acceptera Sovjetunionens villkor för vapenstillestånd.

25 augusti 1944, bara 23 dagar efter att detta skrevs i DN, kontaktade finnarna den sovjetiska sidan med förfrågningar om fred. I en situation av relativt stillestånd på den finsk-sovjetiska fronten betvingade Sovjetunionen resterna av den finska kampviljan och avgjorde kriget till sin fördel. Alla de uppställda målen uppnåddes:

• man lyckades få Finland att överge sitt "vapenbrödraskap" med Tyskland;
• Leningrad-området säkrades och 1940 års gräns återupprättades;
• sovjetiska trupper kunde lösgöras från Finland för uppgifter på andra frontavsnitt.

Despite the great losses inflicted by the war, Finland fought for and preserved its independence; nevertheless, had the Soviets been vitally concerned about Finland, there is no doubt that Finnish independence would have been extinguished. Finland emerged from the war conscious of these realities and determined to establish a new and constructive relationship with the Soviet Union.